en lysande drägt, visande hvar och en ett småleende, liksom en konung som helsar sitt folk. Han var också konung i verkligheten, om ej till namnet, den som sedan lang til tillbaka styrde Frankrike, förödmjukade aristokratien och som, ifall man får tro den hemliga krönikan, framkallade revolutionen i England samt beväpnade Cromvell mot Carl I. Omkring honom trängdes en skara hofmän som tycktes tigga om hans ynnest och bildade en hedersvakt omkring den allsmägtige prelaten. Genom en ofrivillig rörelse hade Renaud dragit sig åt sidan för att denna ström af menuiskor lättare skulle passera förbi. Men kardinalen gick långsamt framåt, i det han åt höger och venster kastade granskande blickar, liksom för att bättre kunna räkna sina vänner och fiender. Plötsligt stannade han. — Ah! utbrast han, är det ej baron de Francheterre jag ser derborta? Renaud som fann sig observerad tog några steg framåt och bugade sig djupt. — Det var längesedan jag såg er, min herre. Har ni varit sjuk? — Ers cminens är alltför god som märkt min frånvaro. Ja, jag har verkligen varit sjuk. — Och när kom ni tillbaka? — Det iär knappast tre timmar sedan. Jag hade ämnat att i morgon inställa mig i ers eminens palats. — Ni är välkommen, min herre. Men om ni ännu ej är fullkomligt återställd, så begå fördenskull ingen oför