Göteborgsposten – 17 februari 1866, sida 2

och beryktad för sina originela och sarkastiska tal. Under första debatten rörande adreszen till kejsaren höll denna markis ett längre införande, i hvilket han, förklarande sig vara en tänkande bonapartist, rådde regeringen att skrifva på sin fana: ÅBeskyddande af påfvens verldsliga makt emot och oaktadt alla; uppsägande af handelsfördraget med England; den parlamentariska regeringens återställande (oro), — magiska ord, hvilka skulle föra till regeringen alla dem, som vända sig itrån henne, och äro af det slag, att Frankrikes oerhörda majoritet skulle skynda till det baner, på hvilket de stode inskritna. Tal. menar vidare, att hädanefter ingen tron mera kan fast bestå, som icke stödjer sig på den parlamentariska regimen, ja, att ingen krona mera skall öfvergå från far till son, uran genom de parlamentariska institutionerna. -— Ett starkt knot och tillrättavisning af presidenten. Markisen säger: Antag, att jag ingenting sagt. Man vill askorta diskussionen. Jag underkastar mig; men det är en olycka, ty då j afkorten diskussionen, förkorten j äfven edert eget lif. Om j viljen lefva, så måste landet veta det, ty j lefven endast genom offentligheten. Om vi förqväfva diskussionen, så förqvälva vi oss sjelfva. Jag är författningen tillgifven; men jag vill dess förbättring, såsom den ock sjelf bestämmer. J bafven ej rätt att säga till den: Hit får du gå och icke vidare! Om j dömen densamma till örörlighet, så dömen j eder till grafven; vi skola följa den dit och supera med de döda... Tillåten mig erinra om det förflutna. Hvem har framkallat restaurationens fall? Män, som voro mera kongl. sinnade, än konungen sjelf. Jag är bonapartist, men jag är af den moning, att om man vill stödja, bör man icke vara ett rö, utan en jernstång. Ej genom smicker, ej genom bugningar stödjer man, utan derigenom, att man håller sig fast, och under vissa omständigheter skulle manadä kunna stödja sig på eder. Tal. tyckte ej om, att kejsaren talat om oroliga andar. Ludvig Filip hade en gång gjort detsamma i ett trontal; men detta blef hans sista. Hvad mig angår, är jag orolig, och jag är ej den enda. Jag finner i trontalet några påståenden, som jag anser oriktiga. Detta kommer sig deraf, att kejsaren ej vet allt; ingen upplyser honom; man narrar honom och för honom vilse genom smicker eller stillatigande. Markisen kommer nu till engelska och franska flottornas möte i Cherbourg och Brest, deri han ej ser något bevis på sympati mellan de båda nationerna (markisen hatar England). Amerika har varit klokare än Frankrike och ej lemnat sitt bifall till kaparebrefvens afskaffande, och det är derföre i dag en skräck för England. För att hota Amerika, har England uppviglat upproret i Sydstaterna, och Amerika hämnas nu i Irland och Canada. England har öfverallt skyddat de hemliga sällskaperna; det skördar nu hvad det utsått: Fenianismen har presenterat sig för det. Oom vi — menade han — skulle gynna Fenianismen i Irland, skulle vi endast vedergälla lika med lika. Ett uppror på Irland är lika berättigadt som ett uppror i Polen. Han önskade Fenianismens uppkomst. England ådagalägger ännu alltjemt sitt hat mot Frankrike derigenom, att det kallat Mazzinis och Orsinis kapitalist (Stansfeld) in i ministeren. Detta är ej någon sympati, det är ett skurkstreck. Hvad Mexico angår, önskade ban att fransmännen skulle vända tillbaka så fort som möjsligt. Detta är ett medel att förhindra kulan från att bli en bomb, farligare än den, som Orsini slungade. Italien önskade markisen ett långt lif, men trodde, att det icke bör för mycket lita på erkännanden, isynnerhet som man i dag tillåter den starke uppäta den svage. Han ville derför, att Frankrike äfven skulle förstora sig, för att icke förbli litet. Ordet neutralitet betyder numera intet, och derför måIste Frankrike förstora sig. Kejsaren känner historien och vet, att Ludvig XIV skänkt Frankrike tvenne nya provinser: Lothringen och det fria grefskapet Bourgogne, att Carl X skänkt det Algier; och ni skulle vilja medge, att kejsaren ej tillöker det med något, att han icke söker att med våld återförskaffa det, hvad man med våld fråntagit det? Belgien har en gång tillhört er och har fråntagits eder på grund af den starkares rätt; men nu är det icke så, som på Waterloodagen. Kejsaren mästo derför vilja, att Belgien åter tillfaller oss. De andras maktiillökning gör oss mindre och vi få icke bli stationära. Markisen öfvergick nu till romerska frågan. Han trodde, att Italien skulle lojalt utföra öfverenskommelsen af d. 15 Sept. Han sade sig vara papist, derför att påtvens sak är sammanknuten med dynastiens, och Italien måste derför förhålla sig lugnt, om det ej vill gå under. På grund af händelserna å Jamaica, ville han, att England skulle förklaras i bann af alla civiliserade nationer, hvartll presidenten anmärkte, att markisens ord voro i högsta grad opassande och stridande emot hvarje sund politik såväl som Frankrikes och folkrättens intressen. Härtill genmälte markisen: Huru? Stridande emot folkrätten? Hvem försyndar sig emot folkrätten? England! (markisen uppläser nu en officiel berättelse, för att visa Englands s Iskändliga dåd på Jamaica. Häftiga asbrott följa). -Jag står dock fast vid, att England bör i adressen ofssentligt brännmärkas, och vill, att punkten om flota .