d. 5 Mars. från Utlandet. I Paris skall det vara karneval som vanligt och de feta oxarne gjorde, enligt bruket, i Söndags sin promenad genom Paris gator, -men, säger en brefskrifvare derifrån, ti öfrigt märker man ej till karnevalen. Parisarne äro i allmänhet taget icke vid godt lynne. Stämningen är mycket tryckt, Detta är ej heller underligt, ty molnena skocka sig allt svartare och svartare öfver den kejserliga politiken, hvilken nu genom händelsernas makt afslöjas och blir tvetydig. Till den mexicanska frågan sällar sig nu den italienska, som Napoleon, eller måhända det honom öfvermäktiga reaktionära partiet, äflas att vilja leda i en annan strömfåra, än den händelserna och dess egen ide föreskrifva. Och fransmännen känna krisen i luften. Den italienske premierministern Lamarmora har affärdat en depesch vill Madrid rörande Spaniens Åröda bok, hvilken måste rikta uppmärksamheten å Frankrikes intriger emot Italien. Enligt röda boken inberättar spanske ministern i Paris, Mon, till sin regering följande fakta: l. Drouyn de Lhuys har samtyckt till att med Spanien och Österrike försöka, om icke förbättringar! kunna vidtagas med septemberkonventionen: 2. Kejsar Napoleon tolkar denna konvention så, att den päfliga armåen skall antaga karakteren af en fransk kår och kommenderas at franska officerare. Lamarmora klagar nu i sin depesch öfver spanska regeringens beteende, att redan dagen efter Italiens erkännande utan inskränkning och törbehåll låta genom sina gesandter i kabinetterna predika ett nytt diplomatiskt korståg mot Italien och befordra den planen, att göra Kyrkostaten till en egendom, tillhörig katolikerna ötver hela jorden, hvilken skall af dessa försvaras mot italienarne och romarena sjelfva. Den spanske utrikesministern Bermudez de Castro instruerar i en depesch at d. 14 Okt. 1865 Mon i denna anda och befaller honom begära franska regeringens formliga erkännande af, att Frankrike högtidligt förpligtat sig hos de katolska makterna, att upprätthålla det verldsliga påfvedömet och samvaren af tven:e monarkier i Italien. Redan tre dagar efter detta uppdrags erhållande, meddelar Mon sin regering, att kejsaren icke mera skall förbehålla sig den uteslutande ledningen af sin politik i hänsyn till Rom, utan göra någon öfverenskommelse med Spanien, för att rädda påtvens verldsliga makt, såvidt detta är möjligt. Bermudez de Castro afgifver derefter i en depesch af d. 5 Nov. den förklaring, att -han anser franska regeringen hafva hos Spanien formllgen förbundit sig till att aldrig skola låta Rom absorberas af Italien, ej ens om romerska folket vill det; den romerska monarkiens försvinnande, hvars samvaro med den italienska septemberkonventionen tillförsäkras, skulle tillintetgöra de af konventionen ålagda törpligtelser; Roms införlifvande i Italien skall af den romerska frågan göra en fråga rörande den europeiska jemnvigten, som skall vara underkastad hela den katolska maktens befogenhet. Lamarmoras depesch härom är hållen i eftertryckliga ordalag. Man är i Frankrike såväl som i Italien mycket nyfiken på, huru den franske utrikesministern skall kunna reda sig ur den tvetydiga dager, hvari Napoleons politik mot Italien står genom de spanska aktstyckenas offentliggörande. Prins Napoleon har nu lemnat Paris, efter att hafva på det häftigaste angripits i senaten af markis Boisy, tör hvars anförande vid adressdebatten, såsom i flera hänseenden egendomligt, vi i morgon skola lemna en närmare redogörelse. -La Presse har nu erhållit sin andra varning. Stämningen inom pariserpressen är ! besvunerlig.