Göteborgsposten – 16 februari 1866, sida 1

djerf hållning; det fanns ingenting hos honom som påminte om dessa fadda unga män med vackert utscende, som äro parfymerade likt gamla koketter och som för en del af sina behag endast ha sina härfrisörer eller skräddare att tacka. Renaud var storväxt och väl proportionerad. Hans hufvud pryddes af långa, kastanjebruna lockar, som i långa bucklor nedföllo utefter hans hals. Hans höga panna, hans svarta ögon, beskuggade af fint penslade ögonbryn, förrådde en beständig tankfullhet. Blicken var mild, uttrycksfull och nästan blyg; men den lifvades vid minsta sinnesrörelse af en egendomlig eld som liksom genom förtrollning förändrade hela hans ansigtsuttryck. Näsan var rak, munnen lagom stor med fylliga läppar, öfver hvilka ett par ännu föga täta mustascher stucko fram. Tänderna voro mycket hvita, hakan rund, något framstående. Hela hans gestalt, något afmagrad till följe af den nyss läkta blessyr, hade en viss aristokratisk anstrykning och man kunde ana att under denna milda yta doldes ett mod och en beslutsamhet som kunde bestå hvarje prof. Då Renaud inträdt i balsalen, styrde han sin gång mot hertigen af Orleaus, som, då han såg honom komma, hastigt tog några steg emot honom och räckte honom handen. — Ändligen är ni då här! utropade han glädtigt. Vet ni väl att jag har varit mycket ledsen öfver att ej få se er. För framtiden, tillade han i det han lade tonvigt på sina ord måste ni stanna qvar hos oss.