Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 2

— Är du kanske rädd? — Rädd! för er kanske, men icke för mig, svarade Michel och höjde hufvudet med en helt krigisk stolthet. — Nåväl, låt oss då helt enkelt se efter hvad det är fråga om. De nalkades och sågo en rätt vacker mulåsna bunden vid värdshusporten. — Hm! yttrade Michel; se der en mulåsna som ej tillhör akarne och som luktar kyrka på en lieus atstånd. Renaud smålog åt sin dibrors anmärkning joch steg af hästen hvars betsel han kastade till Michel. Han steg derpå in i värdshuset. Klagoropen fortforo alltjemt. Då han inträddde såg han oredigt en grå massa, hvilken ett dussin åkare hugnade med rapp på rappHan skulle just på måfå utdela några slag af fatsidan af sin värja, då Michel likt en stormvind trängde in i salen och så förträfligt använde knytnäfvar och fötter mot angriparne, att de måste släpp: sitt rof. Då Renaud såg honom taga så kraftiga tag kunde han ej afhälla sig från att småle och stödjande sig mot. fästet af sin värja Ååskädade han uppträdet. — Braro, Michel! ropade han krattande allt hjertligare. För fan! hvilken näfve! En, två, tre knuffar! . förträffligt ! Sedan åkarne hemtat sig från sin plötsliga öfverraskning, kastade sig i sin ordning öfver Michel, då Renaud blandade sig i leken. — Håll er stilla! ropade han, om J ej viljen känna