Göteborgsposten – 15 februari 1866, sida 2

spetsen af en värja. Bort! säger jag er, och hysen vördnad för kyrkans män! Då åkarne sågo vårjspetseu riktas emot dem, likt en vältalig hotelse, lugnade de sig ögonblickligt, under det Michel riktade sig mot offret för deras grofhet, för att hjelpa mannen att göra sig i ordning. Renauds ansigte förrådde dervid den lifligaste förvåning. Den gråa massan hade småningom rest sig upp och visade sig nu vara en munk af den aktningsvärdaste korpulens och hvilken ställde sig upp höjande jemmerliga klagoskri. — Ah! mina axlar! Aj! mina höfter! Uff! mina ben! — Hvad ser jag! utropade Renaud; abbå Boisrobert ! Under tiden hade åkarne försigtigtvis tagit till flykten och då de icke hade betalt sin förtäring, så var det nu värden som i sin tur höjde klagoskrän. — Tyst, dumhufvud! yttrade Raoul; jag ansvarar för allt, men gå din väg och låt oss vara i fred. Michel, som vid ett träd hade bundit Renands häst, utgick för att se till deune, emedan han fruktade för att fienden skulle utkräfva repressalier på djuret. Han hade dock intet att frukta: åkarne voro verkligen stadda på flykt. — Huru kommer det sig att jag råkar er i denna belägenhet, herr abbe? trågade Renaud. — De skurkarne ha brutit af mina refben, tror jag jemrade sig Boisrobert. — Mcn hvad var anledningen?