Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 3

jag för en bubenhafte Infamie. En annan dep. v. Forckenbeck utbrister i slutet af ett längre anförande: Jag vet icke, hvilketdera jag skall mest beundra, bristen på fast öfvertygelse i afseende på ett bålverk för vår författning, eller den politiska klokheten hos ett parti, som angriper det på grund deraf att det finner det ändamålsenligt, utan att betänka, att detta bålverk skulle kunna skydda det sjelft en dag, eller hr justitieministerns medgörlighet, att anbefalla statens allmänna åklagare att inskrida emot oss. Detta förunderliga beteende emot folkets lifligaste medvetande, att göra eftergifter åt ett litet parti, har öfverträffat de djerfvaste förväntningar. Jag frågar: hvarthän ha vi kommit, hvart han j fört vårt land? 1815, då folket återvunnit landet åt furstarne, utlofvades högtidligt en författning, 1848—50 vanns den, och huru är det nu? Författningen säger, att ministrarne äro ansvariga och kunna ställas till åtal; ministrarne säga: ja, vi äro ansvariga, men endast inför Gud, d. v. 8 vi äro ock menniskor. Det sista skyddet för våra författningsenliga rättigheter undergräfver man och säger: j ären ansvariga, På detta sätt blir vår författning en skuggbild för det preussiska folket, hvilket visat sig så värdt ach värdigt en författning. Och hvad ha vi under dessa förhållanden att göra? M. H. att helt enkelt förklara, att inkräktningen på vår fattnings sista skyddsvärn skett, att uttala, det vi utan penningar, utan folk att förfoga öfver, utan skydd af sjelfständiga domare, ja, utan att begagna rättslig väg till försvar, vilja fortfarande motträda detta system (lifligt bitall). M. H. kampen är ej förhoppningslös, det vill jag icke säga. Ett system, som affordrar landet endast mer och mer menniskor och penningar, hvars bördor kännas tryckande och måste naturenligt styras, ett system, som, för att hålla sig upprätt, måste fråntaga oss en frihet samt till sist nedrifva författningens skyddsvärn och hvilket å andra sidan ej uppvisar framgång utåt, ett sådant system mäste falla tillsammans, må det blott icke begrafva nagot annat, än sig sjelft (lifligt ihållande bifall). Twesten uttalade dagen efter öppet: Kegeringen har emot sig det allmänna medvetandet. Vi äro beslutna, att utan undseende bevara fäderneslandets ära, ej blott lidande, utan äfven handlande. Bismark å sin sida med sitt vanliga öfvermod säger till kammaren: eI viljen ställa domstolen under ert kommando. Lyckas detta er, så bilden j den fjerde instansen: sedan ha vi kammar-justice, icke kabinetts-justice. 48 i författningen skulle lyda: Preussarne äro lika inför lagen, endast landtdagsmedlemmarne ha rätt att skymfa och äro blott ansvariga inför kammardisciplinen. Men enl. denna förklaras de råaste förolämpningar endast för oparlamentariska. Den gode Bismark behagade vidare orda om Åpack?, något som ådrog honom ett fyl från åhörarne. Spänningen mellan Österrike och Preussen är äfven i stigande. Preussen har hos Österrike fordrat, att det icke skall tillåta några slesvigholsteinska församlingar i Holstein, hotande med att Preussen skall, om dessa förhållanden fortfara, återvända till sin rätt att i förening med Österrike besätta Holstein. Österrike har svarat tillbakavisande och med protest mot Preussens reklamationer. Från England skrifves, att kapt. Newton på den förolyckade ångaren Excelsior blifvit bergad vid Norderney med hustru och 6 man. De hade tillbragt sex dagar å skeppsmasten och voro i det ömkligaste tillstånd. Konung Georg af Grekland säges skola företaga en tre månaders resa till Köpenhamn, hvartill anledningen skall vara att han tänker gifta sig. Från Spanien lemnar Times korresponsdent följande lilla pikanta skildring: H. M:t Isabella II, drottning af Spanien, har så till vida blifvit äterställd från följderna af sin sista sjukdom, att hon kan sitta uppe s:i sin boudoire och deltaga i de offentliga angelägenheterna. De civila och militära mynsdigheterna i Barcelona hafva sjungit ett högtidligt 20 Deum i denna stads katedral, för att tacka Försynen för den stora nåd, som bevisats ej mindre landet, än dess Bondadosa Soperana. Om några dagar skola, såsom vi hoppas, Madrids gator glädjas genom åsynen af sen fullkomligt återställda, kringåkande drottningen. Vid denna tid skall, såsom man väntar, den hel. jungfrun del Carmel (af berget armel) återställas till sin helgedom i kyrkan och klostret af samma namn. Hon hade förts från denna plats till kongl. slottet och der lagts i drottningens rum några dagar före den lyckliga händelsen. Då Hennes M:t inträdde i nionde månaden, utförde hon sin Novena eller förrättade sin andakt inför nio af de Ttörnämsta bilderna af jungfrun, hvilka betraktas som kongl. madonnor och hos hvilka statens öfverhufvud brukar aflägga sina visiter. En af dessa nio — madonnan af Carmel — fördes, sedan offer nedlagts på hennes altar, såsom en säker skyddsvakt i den kongl. patientens närhet och inqvarterades hos henne. så mäktig drottningen af Spanion än är inom ssina egna domäner, skulle hon likväl troligen icke hafva vågat att handskas så fritt med den hel. jungfrun af Atocha, som hon gjorde det med den ringare madonnan af Carmel. sÅt den förra bilden hade hon såsom särskild gålva, hvilken vanligen gifves vid dylika tilltällen, lemnat den dyrbaraste splitter nya garsderob. Så stor Vår Fru af Atocha än må sy