Göteborgsposten – 14 februari 1866, sida 2

Odågornas brödraskap var eller dess ändamäl. lotta namnet tilllkännagifver att nöjet var förnämsta basen för denna assosiation, hvilken utan afscende på politiken rekryterade sig bland denna tids eleganta lättsinniga och sysslolösa adelsmän. Men vicomten och abbcen, hvilka vid bordet voro de bästa vänner, hade i lifvets vanliga förhallanden de bästa skäl i verlden att misstro hvarandra. Under det honung söta leende, som hvilade på deras läppar, dolde sig ofr villigt partimännens finesser. Den ene tillhörde också hertigens af Orleans parti och den andre kardinalens, och utan att befinna sig i öppet krig med hvarandra voro hertigen och kardinalen i beständig fiendskap. Ju mera således vicomten hade skäl att misstro abbten, dess angelägnare var han att ej visa detta. Abbeen å sin sida lät ingalunda bedraga sig af det välvilliga mottagande han rönte. De Puylaurons tänkte med rätta, att något slags skäl förde abbåen till honom men aktade sig väl act fråga honom om ändamalet med hans besök, för att låta honom komma dertill sjelt. Hvad abbden beträffade hoppades han kanhända att kunna leda samtalet på det ämne, som företrädesvis intresserade honom. De började derföre med de vanliga banala samtals ämnena och gäfvo sig derefter temligen vidlyftigt in pi hofskandalerna. Kortligen, de hade talat om allt möjligt då Boisrobert plötsligt slog sig för pannan. — Apropos, sade han, hvad har det blifvit af der