Göteborgsposten – 13 februari 1866, sida 2

inför den Kristusbild som jag ser hänga på er vigg svär mig att genast lemna denna trakt af landet. — Och Madeleine? frågade jag. — I öfvermorgon skall hon vara i Sens, der ni skall invänta henne. Men det är er för framtiden förbjudet att bo inom tjugo lieues omkrets från detta ställe; man bör ej kunna återfinna er. Går ni in härpå? Två tusen pistoler! fortfor Pierre Trochu. Det var en större förmögenhet än jag någonsin vågat drömma om. Jag fattade mitt beslut. — Det är öfverenskommet, sade jag till honom; men barnet, hvad skall blifva af det? — Jag är sjelf nödsakad att resa härifrån, men jag skall föra det till säkert ställe, svarade han. Jag tvekade visserligen ännu, men jag hade ej rättighet att vägra. Jag samtyckte till allt. Madeleine steg upp i åkdonet som ditfört adelsmannen. I detta åkdon fanns en omsorgsfullt arbetad korg af vide, på hvars botten man lade barnet. Samma afton anlände man till Joigny. Man stegj ur vid värdshuset Solelbd Or. — Ja, just detsamma! sade Renaud med rörelse. En man inväntade der ankomsten af den adelsman om hvilken jag talat, återtog Pierre Trochu. Madeleine öfverlemnade till honom korgen hvari barnet låg och kom sedermera att förena sig med mig i Sens, dit jag begifvit mig. Det var den 14 November 1600 som Madeleine upphörde att egna sina omsorger åt den lilla varelse, för hvilken hon fattat en sådan tillgifvenhet att det endast