Göteborgsposten – 13 februari 1866, sida 1

— Det är verkligen sannt! utbrast Renaud öfverraskad — Jag försäkrar er på min heder, fortfor Pierre, att hvarken Madeleine eller jag ha begagnat oss af er sjukdom för att öppna denna medaljong .... — Jag tror er, atbröt Renaud, men huru kunna ni då känna till den? I — Det är just hvad jag ämnade omtala för er .. — Ännu ett ord, inföll Renaud. Men efter ni tyckas känna så väl till denna medaljong, så ha ni kanhända märkt någonting på densamma som särskilt ådrar sig uppmärksamheten och som utesluter alla tvifvel om identiteten? — Ni menar kanske, svarade Madeleine, den skada porträttet lidit? Jag erinrar mig verkligen att på venstra axeln af detsamma finnes en djup rispa.... — Nu kan jag ej tvifla längre! utropade Renaud. — Nåväl, herr baron, det är porträttet af er mor. Vet ni det? — Nej, svarade Renaud som med feberaktig ifver öppnade den vid hans hals hängande medaljongen. Min mor! mumlade han i det han betäckte den med kyssar. Det var min mor! Ack! jag kände det! Derefter återtog han plötsligt: — Ni kände henne sålunda? I I