Göteborgsposten – 12 februari 1866, sida 2

(110 ohlman sknlle lemna ledningen af Aftonblaet. Då detta, såsom A.-Bl. säger, alster at fö n persons fria fantasi äfven råkat inflyta i gr år notisafdelning, skynda vi att här återgifva dj år aktade Stockholmskollegas dementi, förlarande uppgiften ,icke blott i hufvudsak ch i alla detaljer vara helt och hållet gripen r luften, utan sakna hvarje tillstymmelse till rund och anledning. Inbrottsstöld. På sin tid omtalade vi n djerf inbrottsstöld som d. 18 sistl. Nov. röfvades i Köpenhamns mosaiska synagoga. Ljufven år nu upptäckt och har bekännt samt var befunnits vara en person vid namn Carl Fredrik Tiderot, född i Göteborg och straffad Sverige för tjutveri. Han är misstänkt för on del andra stölder samt vistades i Köpenhamn under det antagua namnet Pohlman. STR 8 Utnämningar. K. M:t har d. 6 d:s utnämnt och förordnat: vid flottans marinreg.: ill öfverstelöjtn. och förste major, andre majoren B. E. Fornell; till andre major, majoren A. L. Wilkens; till major, kapt. J. E. Borneman; till kapt. löjtn. A. A. Cederschiöld; samt till andre löjtn, underlöjtn. V. E. at Klint. — — — Debatten om franska handelstraktaten. I Äftonbladet för sistl. fredag läses följande pikanta skildring af en episod från debatten å riddarhuset om handelstraktaten: Fastän franska traktaten blifvit af tre stånd godkänd fortfor debatten på riddarhuset på torsdags aftonen med icke mindre utförlighet än förut. Hos en del talare började derjemte uppenbara sig denna samma lidelsefulla hetta, som mot slutet af förhandlingarne om representationsreformen bemäktigade sig talarne på den sida, som började känna i lulten, att deras sak var förlorad. Grefve Henning Hamiltons ryktbara bild, i hvilken justitiestatsministern kort och godt betecknades såsom mordbrännare, faon sin motsvarighet i baron Klinckowströms dystra tafla, der finansministern framställdes guende obekymrad fram öfver grusade fabriker, störtade näringar och spillror af Sverges 9rundlagar-. Vi skulle mycket misstaga oss, om icke baron Klinckowströms traktlöshet skall visa sig gagna hans motståndare lika mycket som grefve Hamilton gagnade sina motståndare då han lät den politiska bitterheten öfverväldiga det diplomatiska lugnet och föll ned från sin roll af den fine, elegante debattören till den konsiderationslöse demagogens lidelsefulla språk. Baron Klinckowström gjorde i går äfven en annan god tjenst åt traktatens anhängare. Han framlade en beräkning, grundad på 1864 års importqvantiteter, och utvisande skilnaden i summan af de tullafgifter, som kommer att för samma qvantitet varor erläggas under hvarje af de 12 år, för hvilka den franska traktaten till en början är afsluten, och summan af de afgifter som skulle ha erlagts, om 1863 års tulltaxa fortfarande förblifvit gällande. Vi hysa icke alltför stort förtroende till baron Klinkowström såsom räknemästare, men vi vilja här utan vidare pröfning taga hans siffror för goda. Man skall troligen häpna då man erfar, att skilnaden i tullafgifter enligt den gamla och nya taxan gör för dessa 12 år, och för samma importqvantitet som år 1864, i det allra närmaste tjugofem och en half millioner rdr! Och i samma mån som införseln ökas blir skilnaden större, såsom frih. K. mycket riktigt anmärkte. Frih. K. trodde sig med dessa siffror förmodligen gifva drapslaget åt traktaten. Detta, mina herrar, är vär förlust på traktaten! utbrast ban, och han antog att hvar och en skulle rysa tillbaka för densamma. Den ärade talaren glömde dock att upplysa huset om, hvad han troligen också glömt att göra sig sjell reda för, nemligen hvilka dessa vi äro, som göra denna förmenta förlust. Skulle dermed menas svenska folket, så beklaga vi, för talarens egen skuld, att han i så bög grad misstagit sig, utt han betraktar såsom förlust för detta lolk hvad som hvarje annan föornuftig menniska måste betrakta såsom en vinsl för folket! Det är solklart, om eljest frih. K:s beräkmugar äro riktiga, att svenska folket skall knnua, under de 12 år för hvilka traktaten är afsluten, erbella summa qvantitet varor för tjugosem och en half millioner billigare pris, än om 1863 års tulltaxa fortfarande under denna tidryma sorblifvit gällande. Dessa 251 millioner rdr, som det eljest fått ntgifva i skatt till staten, kan det nu i stället, antingen lägga upp såsom en sparpenning, eller nedlägga i nyttiga företag, eller använda till inköp af mera varor af samma eller andra slag för tyllande af sina behof. Om icke detta är en vinst för folket, icke en förlust, så veta vi sannerligen icke hvad begreppen vinst och förlust betyda. Och detta är dock blott en del af folkets vinst. Lägger man dertill den skatt, som inhemska fabrikanter kunnat utkräfva at folket i form af ölverpris, om de förra högre tullsatserna förblifvit gällande, så finner man hvilken enorm vinst som tillskyndas folket genom den i sammanhang med franska traktaten vidtagna tullreformen. Vi taga emellertid för gifvet, att :rih. Klinckowström icke tänkte på folket då han talade om Åvar forlust. Vi vilja icke förnärma honom med en sådan beskyllning. Förmodligen tänkte han på statskassan. Men han behagade dervid förgäta, att erfarenheten alltid gifvit vid handen, och gjort det redan nu under den korta tillämpningen af den nya tulltaxan, att tullinkomsterna icke minskas i samma mån som tullsatserna nedsättas, emedan dels införseln ökas, dels, och förnämligast, lurendrejeriet minskas. För statskassan kan hr frih. således i denna del vara lugn. Dess inkomster af tullen skola troligen icke minskas, och om så sker, så är detta i sjeflva verket ingenting annat än — en lindring i folkets skattebördor. Medan vi tala om frih. Klinckowström tillåta vi oss kortligen antyda hufvudpunkterna för öfrigt i detta hans andra anförande. Han upprepade sin beskyllning att regeringen genom bestämmelserna om drufbränvinet gifvit Frankrike, i strid med grundlagen, ett monopol. Han påstod att regeringen bundit sina händer om hon t ex. till följd af en boskapspest ville förbjuda införseln af vissa varor; att det ingen olägenhet skulle medföra om representationen afsloge traktaten, emedan, exempelvis, holländska kamrarne förut vägrat bifall till en bestämmelse i en med Frankrike afsluten postkonvention, som i följd deraf ej kunnat träda i kraft; att traktaten ej blifvit antagen på 12 år, utan på obestämd tid och att upphäfvandet gjorts beroende ensamt al regeringen; att tullen å liA nannar hlifvit Aundlagsstridigt höjd: att han — — AfDso OO rr Am ——