Göteborgsposten – 12 februari 1866, sida 1

tygelse af de obestämda upplysningarne af vicomte de Puylaurens. Detta smycke var en emalgerad medaljong, omgifven af en krans af fina perlor och öppnades liksom en dosa med tillhjelp af ett charner. För att skaffa sig visshet ville Madeleine öppna den. Pierre hejdade henne. Det är möjligt, att du har rätt, hustru, och jag tror det liksom du, sade han, men denna medaljong är kanhända icke densamma, och om den innehåller en hemlighet, tillhör det icke oss i den intränga. Då denne adelsman blir frisk, skola vi gemensamt fråga honom, och om det behagar honom att svara, skall han svara. Efter omkring fjorton dagar hade kirurgen tillåtit Pierre att låta vicomte de Puylaurens komma till den sårade. Oberäknadt en lindrig mattighet, som härflöt af den stora blodförlusten, var Renaud fullkomligt frisk. Sedan tre dagar hade han varit upp och genom det halföppna fönstret inandats några vårfläktar. Med stor glädje tryckte han de Puylaurens hand och tillkännagaf att han snart skulle återvända till Paris; men vicomten satte sig deremot. — Låt mig åtminstone höra mig om hos kardinalen, yttrade han, då Renaud vidhöll sin afsagt, — på det att jag måtte få veta hvad han ämnar företaga med er. Ni får medge att det skulle vara orimligt att återvända till Paris för att låta inlogera sig på bastiljen. Men hvad som kraftigast inverkade på Renauds tillfriskande var underrättelsen att Susanna kommit hvarje dag, eller nära på, för att fråga efter honom. (Forts.)