Göteborgsposten – 10 februari 1866, sida 2

— Och ögonen då, huru skall jag hålla dem. — Huru ni vill. Ni låter edra ögon irra omkring ateliern. — Nej, nej, skriker fotografen, ni måste ovilkorligen betrakta något visst föremål. — Skall jag se i taket? — Nej, inte för högt. — Skall jag se på mattan då? — Nej, inte för lågt. — Men, min bästa herre, hvart skall jag titta då? Artisten placerar sig bakom sitt instrument, intager samma ställning som en artillerist, när han affyrar en kanon och säger med allvarlig stämma: — Se på min axel. Ni fäster er blick på fotografens axel. — Bra, småle nu. — Skall jag småle åt er axel? — Ja. Ni småler. Efter förloppet af en minut, under hvilken edra arterer räknat sekunderna, tillsluter totografen objektivet och bär bort plåten. Efter c:a tio minuters ytterligare väntan öppnar han ändtligen dörren till sitt sanctuarium och säger helt lugnt: — Ni har rört på er, min herre. Bilden har inte kommit ut... Vi få lof att göra om det!