Göteborgsposten – 8 februari 1866, sida 2

såg ett nytt lik. Han skulle lägga det på kanten af vägen, liksom han gjort med det förra, då en suck trängde öfver det förmodade likets läppar. — Hvem blef nu rådlös, om icke Pierre Trochu? ty läsaren har väl redan gissat, att det var han. Han kunde icke på vägen lemna den olycklige, som slumpen skickat honom att rädda. Å andra sidan var han ännu en timmas väg fran Paris. — Men, mumlade han för sig sjelf, jag kan vara hemma igen om tjugo minuter, och jag skall föra den sårade hem. . Han tog följaktligen Renaud i sina armar, lade honom, så godt sig göra lät på halmen der han sjelf nyss sträckte sig och vände tillbaka med åkdonet — Man må väl uppoffra en timma, för att rädda en menniska, tänkte han. Kort derefter anlände hertiginnan de Chevreuses tjenare på skådeplatsen för scenen. Ändre, hvars uppmärksamhet blifvit väckt af pistol skotten, undersökte platsen, upptäckte chevalier de Lan drys lik, och såg, då han fortsatte sina undersökningan äfven den blodpöl, som trängt ur Renauds blessyrer. Hvac Renaud sjelf beträffar, ha vi redan sagt hvarför Andr icke såg honom. Han råkade icke heller Pierre Trochu, kvil ken tagit en genväg dold under tjocka träd. Detta va orsaken, hvarför Andre måste draga sig tillbaka utan at ha upptäckt något. Då Pierre återvände till sitt lilla hus, uppväckte han återkomst en verklig revolution.