Göteborgsposten – 8 februari 1866, sida 2

ett läger af halm. Han var insvept i en tjock kappa af vadmal och sof med ett öga, under det han med det andra vakade öfver sin tröga hästs större eller mindre afrikningar. Han hade blott helt obestämdt hört de två skott som aflossats och ej vidare brytt sig derom. Han fortsatte lugnt sin väg tills hästen helt plötsligt stannade. I Bonden öppnade nu äfven det andra ögat, grep sin piska och tilldelade hästen ett par kraftiga rapp. Detta oaktadt började djuret i stället för att gå framåt att rygga tillbaka och körde dervid kärran allt närmare mot dikeskanten. Bonden, som såg att det skulle välta och att hans häst var envisare än han sjelf, hoppade ur åkdonet, fattade tag i hästens betsel och lät honom taga några steg framåt. Snart stannade dock både hästen och mannen på samma ång. Midtöfver vägen låg en menniskokropp utsträckt. Bonden närmade sig, upplyftade densamma och fann att det ej var en gnista lif qvar i denna kropp. Han förde den till diket, stödde den upp mot dikessluttningen och steg tillbaka upp i sitt åkdon, i det han inom sig gjorde ett löfte att anmäla förhållandet då han kommit till Paris. Han sträckte åter ut sig på sin halm med välbefinnandet hos en man som återintager ett angenämt läge, som han af någon omständighet tvingats att för en stund öfvergifva. Han klatschade med piskan och hästen satte sig ånyo i rörelse. Tio steg längre bort förnyade sig den scen, som redan egt rum mellan herre och häst. Bonden nedsteg ånyo och