———— D ständigheter hon kommit aft lära känna vicomte de luylaurens, hos hvilken hon inhemtat dessa oskutthara nyheter. I Natten var redan lat framskriden då Blanche och Susanna tänkte på att det var tid taga nagon hvila. De hade samtalat i så låg ton att intet nyfiket öra skulle kunnat uppfatta ett enda ord al hvad de sade. Följande morgon hade ändtligen Blanche njutit af en lugn sömn och stralade i hela fägringen al sina aderton ar. Hennes sorgsenhet hade försvunnit liksom genom förtrollning; hoppet kom hennes hjerta att slå; hennes mod hade återkommit. ; I Då herr Valenc såg henne vid så glädtigt lynne, syntes han tillfredsställd, men ej förvånad öfver den förändring han bemärkte hos henne. I — Jag visste väl att det så skulle gå mumlade han med ett fint småloende. i