En fjerdedels timma derefter hördes en ringning från Blanchees rum. — Ändtligen, suckade kammarjungfrun som med otälighet väntat på denna signal. De första ord Blanche uttalade voro en begäran om ursäkt för hennes fars stränghet. — Åh, det är just fråga om det nu! afbröt Susanna som skrattade, som dansade och darrade i alla leder af glädje. — Hvad har du då att förkunna? frågade den unga flickan, förvånad öfver kammarjungfruns uppsluppna sätt. — Hvad jag har att förkunna, min fröken! ... Hvad jag har att förkunna ... det är ... att han lefver ... att han är räddad! — Om hvem talar du? frågade Blanche i ett uttryck af den lifligaste sinnesrörelse. — Ack, kära fröken, om hvem ville ni väl jag skulle tala annat än om herr Renaud . .. — Var tyst! utbrast den unga flickan förskräckt i det hennes kinder betäcktes af en dödlig blekhet. I Susanna berättade henne nu i låg ton, men under de lifligaste gester, allt hvad hon af vicomte de Puylaurens erfarit. Blanchees ansigte återfick under denna berättelse så småningom färgen ända tills det antagit den lifligaste karmosinrodnad. Samtalsämnet behagade henne så mycket att hon ej lät Susanna utelemna den minsta detalj. Kammarjungfrun blef tvungen att säga henne genom hvilka om