dvinnans vidgade verksamhet. Bland de tal, som å Riddarhuset höllos lå frågan om utvidgad verksamhet för qvinnan ler förevar, väckte ett af hr Robert von Kra mer större uppmärksamhet. Ur detsamma vilja vi här meddela nedanstående : Det finnes frågor af djup betydelse, hvilande på en osviklig sanningsgrund, frågor, fulla af framtid, om hvilka nästan med matematisk visshet kan beräknas, att de en gång skola gå igenom, om ock vid försöket att genast beräkna, när detta skall ske, man påträffar i formeln ett X, som ej ännu låter lösa sig i bestämd tidsqvantitet. Det finnes, säger jag, mången sådan fråga af ovilkorlig grundsanning och ovilkorlig framtid, hvilken dock vid sitt första sramträdande lika ovilkorligt oundvikligt är dömd att genomgå en skärsold af — löje. Huru mången sanning eller sak — ja, af de aldra största, af de sedan mest erkända, — har man ej först hånat, grinat åt, utskra titat, förföljt — ee pur muove! sade Galilei. Ja, den rör sig — den går framåt — skratte: tystvar — grinet bortdör; förföljelsen börjar! Förföljelsen sjunker matt ned i grafven med bortdöende, fordomsfulla generationer! Vagen börjar vackla den börjar luta öfver — och de efterkommande af den absoluta pluralitet, som så obarmhertigt, skrattande trampade sanningen eller saken under fötterna vid dess första framträdande, dessa efterkommande de börja nu, först flockvis. sedan hopvis, att gå öfver. Snart tränges man, äflas man, strider man om äran att gifva sitt biträde åt den i seger och glans framtägande id6en — och menskligheten har åter tagit ett af dessa sekulärsteg framåt i vetande eller samhällsskick, ett af dessa jättesteg, som bestämma dess verkliga tidräkning, fastän historien bygger på årtal och småstrider och tronombyten och dylikt. Mången gång uppträder en sådan fråga till att börja med i helt blyg, ingenting mindre än storartad, ingenting mindre än poetisk gestalt: en trasig fantast, en tiggare vandrar på slima sandaler till Orienten, att besöka en graf. Han hånas, utskrattas, piskas, utplundras. Hvem skulle i honom ana förelöparen till hundratusentals riddare, i strålande harnesk, med korsets röda tecken på bröstet? ÅE pur si muove! Och likväl kommer den, denna storm af franska lansar och bryter fram i den föraktade tiggarens spår? Må man skratta åt entusiasmen! Må man skratta! Det är dock entusiasmen, som förer verlden framåt! Qvinnans rätt! Hvarför skulle jag neka dertill? Ja, jag anser den för en sådun stor framtidsdige fråga. Man erkände först att hon var menniska eller åtminstone ett slags menniska; sedan att hon had hjerta, och att detta hade rättigheter; slutligen gal man henne umgängets frihet, hvarjemte man samtidigt småningom gaf henne rättigheter inför eivillagen, såsom arfsrätt m. m. — Ester alla dessa medgifvanden hvad återstår, skall man kanske fråga? Det återstå: en liten sak, mina herrar, det återstår att erkänna, att hon har förstånd. Detta är det nya skede, hvari frågan nu intrådt. det är detta, som gör, att den nu kan kallas en ny fråga. Uttrycket är dock ej alldeles korrekt. Atven på denna väg har man nemligen och älven hos oss redan tagit ett par steg, om ock rätt sorsigtiga och ej stora. Jag behöfver icke nämna frågan om qvinnans myndighet, först medgilven såsom undantag och sedan som regel. Huru talade man ej då om de olyckor, som deraf skulle bli eu följd? Ha dock dessa surhågor bekräftats? Ännu säger dock alltjemt staten: härtill skall du gå, men icke vidare. Mina embeten, mina styrelser, mina anställningar, de äro endast för männen med thy åtföljande löner och arvoden. Fåfängt! förgäfves! Man hejdar ej med maktspråk en ide och ännu mindre hjelper det att säga, att qvinnans fö siånd ej kan utbildas till den skärpa och grundlighet, som för dylika beställningar erfordras. — Man förbjöd negrorna inhämta kunskaper och sedan fö klarade man dem dertill oförmögna; man vägrar qvinnan tillträde till de offentliga bildningsanstalterna och sedan förebrår man heune, att hon ej eger de slags bildning, som vid dessa meddelas. Det vil säga: man hindrar visst ej qvinnan från att skaff: sig på egen hand alla möjliga kunskaper; men ha hon sålunda af insigter skaffat sig det behöriga mal