Göteborgsposten – 7 februari 1866, sida 2

å mtn kärra, spänna för min häst och uträtta några andra småsaker. Men jag glömde en sista uppmaning — Är det ännu mer? frågade vicomten i det han rynkade ögonbrynen. — Jag anhåller att monseigneur ej tager någon vän eller betjent med sig, utan kommer alldeles en am — Jag samtycker. I dag klockan två skall jag vara hos dig. Pierre Trochu bugade sig och försvann. Vicomten var verkligen i stark sinnesröre ae. När timman kom för honom att begifv äsig i väg, spände han omkring sig sin värja, satte ett jr pistoler i sin gördel och aflägsnade sig. Hans bortovars blef längvarig. Mörkret var redan för längesedan inb: tet då han återinträdde i Paris. Hans drag hade fullkv ligt ändrat uttryck. Sorgen och oron som under några dag förmörkat dem voro nu borta och hade efterträdts at ett glädtigt emåleende. — och jag som förde vapen med mig! umlade han då han lade at sig sin krigsattiralj. Ack såd aa präktiga menniskor! Han skulle just börja byta om toilett och utan tvifvel göra sig i ordning för ett annat slags besök, då hans kammartjenare inträdde. — Hvad vill du? frågade grefven utan minsta otalighet. — Monseigneur har så ofta sagt mig ait jag skulle låta m:lle Susanna vänta ... — Är hon här nu?