Göteborgsposten – 6 februari 1866, sida 2

ning för de sorgliga år jag tillbragt på afständ från er. Ni kan väl ej vara ond på mig för det att jag föredrager er framför markis de Tourville? — Visserligen icke, men Nåväl, må det då ej bli vidare fråga derom. Med dessa ord torkade hon tärarne ur sina ögon, omfamnade sin far och sprang mot dörren. —Ni tillåter mig ju? sade hon med ett förtjusande smälcende i det hon skulle försvinna. — Jag lofvar dig ingenting, svarade grefven mindre högtidligt, ty han var till hälften besegrad af så mycket behag. — Åh, det gör ingenting! yttrade Blanche; jag skall älska er så mycket, att jag väl skall tvinga er att .. Hon skyndade ut utan att denna gång låta fadren få tid att svara henne. Men gretven var så mycket mera envis. som han mötte ett passivt motstånd. Han förnyade anfallet; han presenterade tillochmed officielt markisen, och ryktet om detta giltermål spridde sig hastigt vid horvet. Blanche hade likväl icke på ringaste sätt uppmuntrat markisens afsigter. Hon befann sig mot sin vilja invecklad 1 en allär, på hvilken alla som sägo henne blott väntade en utgång. Och likväl var hon besluten att strida och att icke gifva vika för någon väldsamhet, ehuru hon kände sig mindre modig sedan Renaud icke mera fanns tillstädes för att gifva henne mod. Men Blanche var ej den enda som sörjde öfver den unga oföcerus försvinnande. Vicomte de Puylaurens, ja