Göteborgsposten – 6 februari 1866, sida 2

— Det är emedan markisen idag har gjort mig äran att begära din hand. — Ah! stammade Blanche som förlorade sitt lugn. — Ja. Smickrar det icke dig lika myeket som mig. isserligen . . jag känner mig mycket hedrad . olyckligtvis är det omöjligt .. för ögonblicket åtminstone, skyudade den unga fickan att tillägga. Omöjligt! utbröt grefven och rynkade ögonbrynen. För hvilket ändamål? — Åh! min far, svarade Blanche, i företrående ton, ni frågar mig det! Hvad! det är nu en mårad som jag är hos cr, som jag icko sctt rå så länge, ligt från er som jag lefvat, och redan vill ni att jag lemner er? — Jag tackar dig tör dina betänkligheter: men lugna dig, jag skall veta att ställa till så att vi ej beh sva skiljas. För ölrigt ligger hötel de Tourville blott tvi steg fran värt ... — Dot är detsamma, yttrado Blanche, som med knapp nöd tillbakahöll sina tårar; jag är så lycklig så som jag nu har det och jag vill icke ha något ombyte — Lyctilig, siger du? Men, so dig i regeln, du gråter ju Du lider då? tillade grefven i de. han mildt altorkade tärarne, som sakta runno utför hus dotters kinder. — Nej, min far, jag lider ej. Men, af nåd tala aldrig med mig om skilsmessa. — Mon ännu en gång — Min Gud, jag mäste då ha mod att utsäga det: jag vill icke gitta mig, jag vill i lugn lycka söka ersättI I I I