Göteborgsposten – 6 februari 1866, sida 2

Gaston sjelf kände, trots sin lättsinniga karakter, en uppriktig saknad. Hvad hertiginnan de Chevreuse beträffar, så skulle hon mer än någonsin volat ha hos sig denne yngling, hvars öppna karakter och orubbliga beslutsamhet hon redan hunnit uppskatta. Tvungen att iaktiaga tystnad rörande den blodiga förolämpning som kardinalen nyligen tillfogat henne, hade hon likväl ej afstått itrån tanken på att taga en lysande hämnd härsör. Sedan Landry derföre med sin död fått plikta för den plan hon uppgjort, hade hertiginnan, som ännu ej kunde förklara genom hvilka omständigheter saken kunnat få en så olyckliz utgång, snart beslutat att försöka en ny djerf kamp. Det var denna gång ej fråga om långsamma förberedelser och hemliga striler; hon ville nu handla vid fullt dagsljus, djerft bemäktiga sig Richelieu, föreskrifva honom sin vilja, landsförvisa !.onom till och med, om han visade sig rebellisk eller ej underskrefve de vilkor hon skulle förelägga honom. Men samma djerfva plan hade inga utsigter att lyckas under ledning af en qvinna, huru mäktig hon än var. I spetsen för ett dylikt företag måste stå en man med ett lysande namn och omkring hvilken de missnöjda kunde samlas samt antaga till chef, i det de ödmjukade sig för glansen af hans namn och personlighet. Gaston af Orleans var den lämpligaste till att utföra denna vigtiga rol. Sedan långt tillbaka besvärad af Boisroberts oförsynta insinuationer, genom hvilka denne oupp