Göteborgsposten – 5 februari 1866, sida 3

lvarjehanda. Fransysk samiljescen. För någon tid sedan förklarade helt kategoriskt hustrun till notarian X. i staden V. för sin man, att hon skulle döda sig om han ej köpte åt henne till nyårsgåfva en vacker shawl, pris 1,200 fres, den hon sett i ett modemagasins fönster. Notarien hade ej så brådtom med att efterkomma sin kära hälfts önskningar, och en vacker natt stiger nämnde hälft ur sängen, väcker sin make och utbrister: Nu går jag och dödar mig! — Godt, sade den iskalle mannen, men gör intet väsen bara. Jag går ned i trädgården, fortsatte frun, sätt dig vid fönstret och du skall få se . Hon gick och mannen satte sig vid det öppnade fönstret. När hon kom ned i trädgården ropade hon åt honom: — Nå, köper du Shawlen? — Vi få se, svarade notarien. Hon närmar sig brunnen, lutar sig mot brunnsstängslet och ropar ännu en gång: — Köper dåu? — Vi så se. Plosligt, efter en ator. heroisk geste kastar hon sig ned i brunnen — —. Rotarien började gapskratta och det så att skrattet hördes ända ned till brunnens botten. Lilla frun lag der, men drunknade alldeles icke, hou hade låtit arrangera en träbotten tre fot hög från markens yta och på den lägga en mjuk madrass. Allt det der visste notarien på förhand. När frun, icke så obetydligt skamflat, kom upp i sma rum igen, fann hon liggande på gugridonen en mag uifik shawl. värd 1.200 fres, som köpts redan åt dagar förut. Mannen hade blott velat se om hon skulle göra riktigt allvar at hotelsen. Historien aej härmed slut. Den unga frun uppokattadde fullkombyt sin mans handlingssätt och hon skänkie shalen tll stadens sjukhus, ett lotteri arrangerades ch shawlen inbringade 2,090 fres åt fattiga sjuka. bo jätteplunpudding. Nyligen hade i Angelton, en liten by i närheten af Lancaster, samlats omkring 1.000 personer för att hålla en stor plumpuddingssest. En sådan plir hvart 21:sta år der firad, och ursprunget till densamma förskrifver sig från hörjan af dettu århundrade. År 1802 köpte två at byns innevånare, ett par korgmakare en panna som var sex fot lang. ivå fot diup och två tst bred. Som man lått kan tänka sig satte denna panna hela den lilla af 10 hus bestående byns besolkning i stark 1örelse. Det regnade qvickheter från alla sidor. Bland annat frågade man en, hvilken var bekant som en stor läckerman, hvad han skulle ha Just att få tilla gad: i pannan, och hans svar blef, att i densamma skulle visst en lörträlflig pudding kunna få plats. Egarne tyckte bra om id6en och beslöto göra ett försök. Man lagade en jättepudding i pannan och, då den blef utmärkt, utdelade man den bland slägt och vänner. Från denna tid fira innevänarne i Angleton hvert 21:sta år en plumpuddingssest. I är ha som sag! 1,000 personer samlat sig af denna anledning. Der levererades en pudding som vägde 300 skålpund och tre mindre som hvar för sig vägde 70 skålp. Under loppet af tre timmar blef alltsammans förtärdt, — —— — ———