Göteborgsposten – 5 februari 1866, sida 2

bort tiden och glömmer att man väntar mig. Ännu en gång, förlåt mig, monseigneur, och var öfvertygad om min uppriktiga ledsnad ... Med dessa ord aflägsnade sig Pierre Trochu definitivt i det han gjorde den mest ödmjuka bugning. — Dum och pratsjuk ... mumlade Puylaurens då dörren tillslöts efter bonden. j Denne uppnådde enart värdshuset der han qvarlemnat sitt akdon spände för sin häst. Han afreste derefter, verksamt ådrifrande den steckars hästen, hvilken var högeligen förbluffad öfver sin herres ovanliga brådska. i Det var sent, då Pierre återkom hem; stående vid porten syntes Madeleine vänta sin man med otålighet. Under hela förmiddagen kade hon ej lemnat denna observationspost och hade gjort sig mycket besvär för att ej låta någon ana huru orolig hon var. . Då Pierro Trochu inträdde, stod hans kuvert och väntade sedan flera timmar. Färden hade utan tvifvel stärkt hans matlust, ty han gjorde på ett förfärligt sätt heder åt måltiden. I Slutligen atlägsnade sig Brigitta och Michel för att utföra sina respektive sysslor. Pierre och Madeleine blefvo; ensamma. — Niväl? frågade Madeleine med låg röst. — bu har kanske rätt, hustru, svarade Pierre i samma ton. — Verkligen? Da har då hört något? — Ja, jag besökte i morse vicomten, och af denne