Göteborgsposten – 5 februari 1866, sida 2

— Absolut ingenting; nej, monseigneur, jag har varit på orätt svår. Tillat att jag drar mig tillbaka. I — Gå för fan i våld! utropade de Puylaurens med vrede; ni kommer hit mycket bemlighetsfull. ni uppväcker hos mig en falsk glädje ... — Det är ej mitt fel, herr vicomte, sade Pierre i det han gick mot dörren samt lät sin reträtt åtföljas af oräkneliga bugningar. i — Ett ögonblick! utbrast vicomten i det hen höll honom tillbaka och räck ickte honom några pistoler. Det är ej mer än rättvist att jag belönar er, min raske man; jog är ej ond på er, ni har trott er göra val ... — Åh, monseigneur! behåll era penningar, jag har ej behof af dem, sude Pierre. Gud vare lof! jag är i goda omständigbeter och söker ej att göra menniskor tjenster för att draga fördel deraf. Om jag är ledsen öfver att ha tagit dessa steg förgäfves, så är det emedan ni ser ut att vara en god herre och mycket tillgifven den adelsman ni söker efter. Han är utan tvifvel en tapper olficer liksom: ni sjelf? ... — Ja han har det modigaste, det förträffligaste hjerta, Han ir officer vid konungens garde. — Tillhör han någon förnäm samilj — Han känner cj ens sin familj! — Men han är väl rik? — Han! Jag tror visst att han någorstädes i Bourgogne har ett litet blygsamt, mycket otillräckligt gods... — Ni har då så mycket större förtjenst ef att älska honom ... Men förlåt, herr vicomte, jag står och pratar