Göteborgsposten – 5 februari 1866, sida 1

en hederlig man, eller ock är ansigtet bra bedrägligt. För. öfrigt skall jag höra mig för. Pierre gick ut och passerade in i trädgården. — Sesa, Mickel! ropade han; låt oss arbeta. Två dagar derefter begal sig Pierre efter vunlighoten in till Paris. Sedan han sålt sitt forrad, hvilket vanligon myckot hastigt uppköptes, emedan man kände dess ovedersägliga förträfflighet, lomnado han sin kärra och hist i härberget och begaf sig ut i Paris. Omkring kl. 10 pa förmiddagen — han hade oj förut vågat infinna sig — klappade han på vicomte de Puylaurens dörr. Betjenten som öppnade kastade vå honom en sorskande och föraktfull blick. Pierre anmärkte det, men brydde sig ej derom. — Var god säg till er herre, att den bonde, hos hvilken han i går stannade en stund, önskar tala med honom. Betjenten aflägsnade sig, men var nästan genast tillbaka. Till hans stora förvåning hade hans herre befallt honom att genast införa M. Trochu. Pierr2 smålog och inträdde, utan att visa alltför stor förlägenhet, i ett elegant möbleradt rum, i hvilket vicomten befann sig, insvept i en varm nattrock. — Hvad anledning för er hit? frågade vicomten hastigt. Har ni funnit något spår? — Jag tror det, svarade Pierre och blinkade med ögonen. — Det var ju förträffligt! utbrast vicomten. Ni har.