Göteborgsposten – 1 februari 1866, sida 3

anhGAII al 10101011. Angskeppet Londons förolyckande, om hvilket vi förut berättat, antages af större delen bland sjömännen i Plymouth ha haft sin grund deri, att sartyget blifvit för härdt lastadt. Då det befann sig utanför Plymouth anmärkte hundradetals sjömän, att det låg i vattnet Ålikt ett kolskepp, och ehuru man ännu ej kunnat tå afskrift af dess manifest, så tror man dock att det hade om bord många hundrade tons jern troligen jernvägsskenor — hvilket tryckte dess mellandäck nästan ned i jemnhöjd med vattenytan. Utom fartygets redan förut tunga last tog man ätven vid Plymouth in 50 tons stenkol, hvilka lades omkring skorstenen. Då skeppet rullade, kommo kolen lösa och hindrade sedermera vid olyckstilltället i betydlig mån pumparnes arbete. Hade fartyget varit ute i en månad eller så, skulle det förmodligen ha kunnat motstå en lika svår storm, som den hvilken nu sänkte det; ty kol, vatten och förråder hade då sammansmält i tillräcklig mån för att göra det betydligt lättare. Men då skeppet nu kom ut på Biscayaviken, tryckte jernet ned det med betydlig kraft, och fartyget dykade snarare igenom än flöt ofvanpå de berg af vatten som kommo rusande emot det. Den utomordentligt tunga lasten, som skulle ha frestat äfven det tätaste och mest lättflytande af träskepp, måste i en sådan storm sänka ett jernskepp. Bruket att föra en så farlig last i passagerareskepp fördömmes al alla som äro hemmastadda i navigationsvetenskapen, och äfven engelska lagarne förbjuda dylikt. Dessa reflektioner erinra oss om en annan sjöolycka för omkring ett år sedan vid hvilken ett ångfartyg med samma namn från vår stad spårlöst försvann, utan att en enda man räddades för att berätta om den fasansfulla tragedien på hafvet. — När skall man vid idkandet af det farligaste bland alla y.ken lära sig att iakttaga vederbörlig försigtighet:?