Göteborgsposten – 1 februari 1866, sida 2

— Hvad säger du? utropade de Puylaurens som ännu ej vågat dröja vid denna tanke. — Jag säger att min herrskarinna nyss haft en aning derom, och att hos älskande uningar aldrig slå fel. — Din herrskarinna älskar honom då? — Jag tror det, stammade Susanna. — Nåväl, hör på, mitt vackra barn. Jag känner hvarken dig eller din herrskarinna, svarade de Puylaurens med märkbar rörelse, men då jag fått veta att det är fråga om Renaud, så försäkrar jag dig vid min adelsmannaära, att jag hvarken skall gifva mig rast eller ro, förrän jag fått veta hvad man gjort med honom. — Ah! tack, monseigneur! Vi räkna på er, sade Susanna i det hon gjorde en rörelse för att draga sig tilibaka. — Ett ögonblick, för tusan! fortfor de Puylaurens i det han höll henne tillbaka; jag skall åtminstone veta till hvem jag skall skicka de underrättelser jag kan inhemta om honom. Hvem är din herrskarinna? — Denna hemlighet är icke min, jag har redan sagt er det, monseigneur. Jag kan ej förråda den. . — Nå hvad är då att göra? — Jag skall sjelf komma och inhemta underrättelserna af er. — Men om jag är frånvarande? ... I — Åh, svarade den unga flickan, monseigneur skall nog vara så artig att skicka hem några ord adresserade till mig. I — Nå jag får väl underkasta mig detta då, efter det