Göteborgsposten – 1 februari 1866, sida 2

är nödvändigt. Men hvem skall ersätta mig för mitt besvär? Du? — Fy, monseigneur. Jag? en tjensteflicka? — Nå hvem då? — Men först och främst herr Renauds erkänsla och vänskap ... — Det är nog för mig ja, afbröt de Puylaurens lifligt; men gå nu härifrån, man kommer ingen väg med dig, ty du har svar för allt. Susanna smög sig hastigt bort, i det hon till afsked visade adelsmannen sitt mest behagliga småleende. Den senare förblef ensam och öfverlade några minuter. — Jag kan likväl ej börja kampanjen genast och i en sådan drägt! mumlade han. Föröfrigt ... väntar man på mig ... Bah! i morgon skall det vara tids nog ... Med dessa ord gick han ut efter att ha kastat en sista blick i spegeln. — Redan nio! tillade han, kon är otålig, låtom oss skynda! Susanna å sin sida var snart tillbaka i hotel de Valence, för att hos sin hberrskarinna återtaga den tjenst hon för en stund afbrutit. Läsaren har utan tvifvel redan anat hvad som händt. Herr de Valenc hade vid sin återkomst från jagten funnit sin dotter hemma, väntande på honom till supn. Han hade helt gladlynt satt sig till bords, samtalande om allt, dagens bedrifter, hofvets nöjen, då han hastigt vände ssig mot sin dotter och helt oskyldigt yttrade: