Göteborgsposten – 31 januari 1866, sida 3

JO UTI 441DRAHK Åuäbluctter 110PPÅL SPC VING Th öfverenskommelse med kabinettet i Florens, hvilken den hel, stolen skulle kunna antaga, utan att i något uppoffra sin värdighet. Alla Frankrikes sträfvanden i Italien gå ut på att bereda seger åt de försonliga iderna mellan konung Victor Emanuel och påfvedömet. Dessa tvenne makter ha afgifvit bevis på en mildare stämning, genom att inträda i underhandlingar med hvarandra, på h. helighets egen önskan, för att ordna de religiösa angelägenheterna. Dessa underhandlingar hafva visserligen icke haft alla de resultater, som man först hoppades. Men de ha likväl icke förblifvit helt och hållet utan frukt, eftersom parterna uppnått en öfverenskommelse ang. flera biskopars återvändande till deras stift. Storhertigen af Baden har nu förlängt det med 1867 till ända gående spelhusprivilegiet i Baden-Baden till slutet af 1870. Senare Post. Att döma af de i går eftermiddag ingångna utländska tidningarne, synes i Frankrike en oro och förstämning råda, hvilket ej bådar godt. Man börjar betara, att Napoleons stjerna gått i moln, och hvad särskildt hans ställning till Nordamerika beträffar, fruktar man, att kejsaren ej skall vara ohågad att motstå Nordamerika. Detta är naturligtvis orimligt, ty Napoleon önskar att komma ur krånglet — endast han får lot. Men amerikanarne skola ej visa sig så höfliga och förekommande som italienarne. De ha ännu ej lärt att vänta, såsom vi här i Europa. Och la force des choses skall måhända bli så öfvermäktig, att Napoleon finner sin vära generad deraf och, blind af napoleonskt högmod, beslutar sig med ett fata me ducunt för att gå i krig mot Amerika, ett krig som måste bli hans tall. Det är här faran ligger. På börsen i Paris är wan ock synnerligt orolig, och alla värdepapper ha sjunkit. De kejserliga organerna, såsom la France och Constitutionel, föra ett högt språk mot Amerika. Men det är ett tomt trots. De båda bladen lägga isynnerhet an på att hålla amerikanska regeringen ifrån lifvet på Tuilerierna och uppmana henne att vända sig till den kejserliga regeringen i Mexico sjelf — hvarför vänder hon sig till Frankrike! tillägger France naivt, och Constitutionnel säger, att mexicanska regeringen kan ensamt afgifva förklaringar, ty hon allena är ansvarig för dem. Man kan knappast bete sig mera vensterhändt. Också rycker folket på axlarne öfver detta försvarssätt, under det de sjelfständiga organerna uttala sig med den största oförbehållsamhet. Revue des deux Mondes uppmanar kejsaren på det bevekligaste att omgöra ett falskt pas. Ja, den aktade tidskriften går ända derhän, att erinra honom om kejsar Nicolaus, hvilken gick under, derför att han ej i rätt tid insåg nödvändigheten af att bringa sin stolthet ett offer, utan lyssnade till behagliga diplomater, hvilka ännu höllo det för möjligt att temporisera. Hade kejsar Napoleon lyssnat till denna sjelfständiga press, skulle han förut insett nödvändigheten att i tid utrymma Mexico och hans fyndighet skulle nog utletat medel att göra det med någorlunda bibehållen ära. Men det är bedröfligt att se, huru han ej allenast varit döt för densamma, utan äfven ännu i denna stund låter sin regering strängt förfara emot den, fastän det just nu är af vigt, att intet hålles hemligt för franska folket. Det eger nu mer än någonsin rätt att få veta hela sanningen osminkad. Behofvet af offentlig diskussion, säger VIIndep. belge, vär stort; det söker på allt sätt att bli tillfredsstäldt, under det teatercensuren befrämjat feeristycken samt mer eller mindre lustiga skådesutställningar, och stämpel, autorisationer, varningar och suspenderingar inskränkt den allvarliga pressens roll till stor fromma för cancans och skandalen; vill regeringen afhjelpa denna försämring, skall hon enligt vår åsigt endast finna räddning hos friheten. Men detta inser man ännu icke, och kanske skall Napoleon III likasom hans onkel först för sent förstå, att ingen regent sitter fastare, än den som vågar att höra och lyssna till det fria ordet och den fria pressen. I dessa dagar har franska folket haft nytt skäl att harmas öfver regeringens förföljelust mot det fria ordet. Förläggaren Lacroix har neml. för utgifvandet at Proudhons verk Evangelierna med anteckningar dömts till ett års sängelse och 1,500 fres i böter, fastän förf. är död och hans verk påstås vara temligen tamt i jemförelse med verken af Renan och Michelet. Ej nog med denna kraftåtgärd: parisertidn. Åla Presse har äfven nästan samtidigt erhållit en varning, emedan hon förklarat lagstiftande kåren ha befogenhet, att under vissa omständigheter vägra omrösta öfver regeringens kontingentlag, tör att derigenom bereda regeringen medel till armens rekrytering och sålunda åt sig vinna 100,000 unga män, hvilka ej skulle ha lust att lemna sina familjer. Prins Napoleon har åter lemnat Paris, der luften ej synes vara honom riktigt angenäm, och begilvit sig på en lusttur till Adriatiska Hafvet. Koleran uppträder nu temligen häftigt i 0