Göteborgsposten – 31 januari 1866, sida 3

Ännu en Trikinvisa. De syra ständen nu ha stökat af, Och mycket annat stort gått i sin graf, Man slutat upp att nämna krinoliner: Vi fått ett annat nu: vi fått trikiner. Den frågan faller icke; nej, den står, Så länge som ett svin i verlden går, Och hotar som ett spöke, hemskt, förfärligt, Hvar gång vi se uppå ett fläsk begärligt. Se, sexan färdig man på bordet har, Och metvursten sin plats bland annat tar, Men får blott sneda blickar, sura miner, Det är ju klart: man fruktar för trikiner. En annan ändå större fruktan fick Och äter icke fläsk i något skick, Med misstro dem han anser blott för tokar, Som säga: Kräken dö, om man dem kokar. Men andra, hädiskt nog, ej vilja tro Att några maskar alls i svinen bo, De äta glupskt, som förr, och man vill veta Att de för det ej blifvit mindre feta. Men alla engång ätit fläsk, som de, Tyckt om att göra det, men nu, o vel Hur gerna än vi oss en godbit unna, Med lugn vi icke mera äta kunna. De lefvat obemärkta förr, de små, Som älska att i våra grisar gå; Hvi skulle de då fram i ljuset dragas? Hvi skulle oss vår appetit betagas? Se slagtarens och hökarns bryderi! På undersökning höjas höga skri, Det hjelper icke här att vigilera, Till byrån måtte skinkan dock passera. Ja, hvilket bråk de kommit ha åstad! Ett mikroskop skall finnas i hvar stad, Och sedan öfver det skall någon sitta, Att endast efter små trikiner titta. Dock han, samt hvarje tidnings-redaktör, Ej alls uppå trikiner klaga bör: Den förre börsen fyller, och den andra, Han fyller spalter; hvi då kräken klandra? (Ur tidn. Dalpilen.)