Göteborgsposten – 31 januari 1866, sida 2

59119121 —7 011184111, 191 77 71179091-—417. 22 2 3 i Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Tisdagen i förra veckan inmanades smedarbetaren, förre gardisten Laurentius Wilh. Friberg i polisvakten för det han samma dag från fiskaren Sven Andersson genom fickstöld tillgripit 17 rdr, förvarade en skinnpung, hvilka penningar han vid häktandet innehade, Härom hölls i Fredags polisförhör. Målsegaren berättade, att han ifrägarande dag varit i svarandens sällskap, dels inne på några värdshus, dels i den senares bostad. Friberg hade köpt fisk af Andersson; derefter hade de intagit någon spirituosa på ett utskänkningsställe vid Torggatan och der tillbragt en stund under sörtroligt samtal, sittande vid hvarandras sida. F. d. gardisten visste härunder att till den grad intaga den okonstlade fiskaren till sin fördel, att denne vid polisförhöret förklarade, att han tyckt Friberg vara den beskedligaste och hyggligaste karl han någonsin träffat. Midtunder det Andersson sålunda satt som bäst och njöt af umgänget med denna aktningsvärda personlighet, kom han liksom af en instinkt att föra ned venstra handen i sin på samma sida varande byxficka, der han visste att skinnpungen med deri inneliggande penningar skulle ligga förvarad. Till sin stora häpnad fann han dock att både skinnpungen och penningarne voro sin kos. Han visste att han ej kunde ha tappat dem, men å andra sidan kunde han väl ej misstänka den hygglige karl, som satt vid hans sida, för att ha stulit dem? Ingen annan än Friberg hade likväl varit i hans närhet, och sålunda måste denne ha tagit penningarne — utan tvilvel blott på skämt. Efter att förmodligen ha hållit ungefär ett dylikt resonaement inom sig sjelf och i följd af den slutsats till hvilken han derigenom kommit, framställde Andersson i mycket försigtiga och höfliga ordalag en begäran om att Friberg sknile vara så god och återlemna honom penningarne. Oaktadt A:s böfliga ton blef dock Friberg dervid mycket förtörnad och frågade fiskaren om han var nog oörskämd att tro honom, Friberg, vara en tjuf. Derelter yttrade han att om Andersson förlorat pungen, hade detta kanhända skett under det de voro hemma hos Friberg och i så fall skulle den ligga der. De begåfvo sig derför ånyo till Fribergs bostad. Då de ditkommit, bad Friberg Andersson tända ljuset och sjelf söka efter den förlorade penningpungen. Detta skedde, men Andersson såg snart att der ej fanns hvad han sökte. Mycket nedslagen men ännu fullkomligt ölvertygad om att Friberg måste ha tagit penningarne, vädjade nu Andersson till dennes medlidande, förklarade att han ej egde mera penningar och skulle vara alldeles olycklig om han ej återfinge dem samt bad derföre ännu en gång Friberg att återlemna dem. Den senare blef dervid ännu mera förtörnad än förra gången samt yttrade något om att det ej skulle genera honom så särdeles mycket att sätta knilven i Andersson, derest denne fortfarande skulle beskylla honom för att vara tjuf. Som dessa hotande ord äfven beledsagades af en motsvarande arbörd, fann fiskaren det rådligast för sin personliga säkerhet att hufvudstupa rusa på dörren. Sedan han sunnit sina illusioner om Fribergs karakter så grymt gäckade, underrättade han polisen om saken, och en kort stund derefter träffaaes Friberg af två poliskonstaplar inne på ett värdshus. Han fick i dessas sällskap åter begifva sig till sin bostad. Der anställdes en förnyad uudersökning efter den förlorade penningpungen. Härunder märkte en af koustaplarne att Friberg gerna tycktes vilja hålla handen i sin ena ficka, och då Friberg tillfölje deraf blef villfrågad om han ej hade penningpungen der, framtog han den utan vidare försök att dölja den. Vid polisförhöret förnekade ej Friberg att ha tagit pungen, men förklarade att han varit så yr i hufvudet efter flera dagars drickande, att han ej visste huru han kommit åt den samt påstod att det ej varit hans mening att behålla den. Friberg har ej förr varit tilltalad för brott. Den vidare ransakningen i målet öfverlemnades till rådhusrätten, i afbidan hvarpå Friberg skulle förvaras å cellfängelset. Fiskaren atersick sin skinnpung jemte alla deri förvarade penningar och affärdades med en varning att för framtiden gifva bättre akt på sina penningar i sällskap med personer af sådant skrot och korn som Friberg visat sig vara.