Göteborgsposten – 31 januari 1866, sida 2

— Som ni behagar, hertiginna. Farväl — Vi skola snart återse hvarandra, ers höghet, yttrade hertiginnan, i det hon på Gaston kastade en betydelsefull blick. — Med dessa ord böjde hon sig behagfullt på hästen och stannade. Grefve de Chalais som följde hennes minsta rörelser, skyndade hastigt fram till henne, under det att de Puylaurens red efter hertigen. — Säger ni mig icke, att ni älskar mig, herr grefve? frågade m:me de Chevreuse plötsligt grefven, sedan de blifvit ensamma. — Skulle ni väl tvifla derpå, min fru? yttrade grefven med värma. — Nåväl, jag har beslutat sätta er på prof, min bä sta grefve. Jag väntar er i afton i mitt hotell. — Hvad! ni lemnar oss redan? — Ja, jag är söuderbråkad af trötthet och återvänder omedalbarligen till Paris. — Tillåt åtminstone att jag ledsagar er ... — Det är onödigt, grefve, jag har behof af att vara ensam. God afton och godt nöje! M:me de Chevreuse vände på ögonblicket om tili slottet, lit spänna för sitt ekipage och aterkom till Paris utan att ens ha föränd:at drägt. Hon hade ännu ej lemnat de sista husen i Saint-Germain bakom sig då hon redan var försänkt i en djup sömn. Ett leende af tillfredsställelse hvilade öfver hennes läppar.