— Ja, monseigneur, den på hvilken ni nyligen slösat de mest viilvilliga bevis på er aktning. — Och det är? — Baron Renaud de Francheterre. — Ja, det är en adeleman, som jag mycket älskar, yttrade Gaston lifligt. Är det han som blifvit offret vid detta tillfälle? Hertiginnan berättade nu för Gaston, hvad Baptiste hade hört och sett. — Som ni ser, tillade hon i det hon slutade, har jag intet att säga, Om M. de Francheterre icke är död, såsom jag hoppas, så har han dock helt visst blifvit blesserad, emedan, hon icke kommit till den mötesplats jag bestämt ... så vida han icke blifvit kardinalens fånge .. — Morblea! jag skall ha reda derpå, utropade Gaston häftigt. Jag skall gå och beklaga mig hos konungen, jag ... — Nej, monseigneur, svarade hertiginnan, ni skall) ej göra detta, ty vi ha ej något bevis, och om, såsom jag förmodar, kardinalen har ledt denna expedition, är det säkert att han uppgjort sin plan på ett sådant sätt att det blir jag som får orätt. — Hvad skall man göra då? Alltjemt lida hans oförskämda stolthet? I — Ja det är plågsamt, jag vet det, och ingen förstår er bättre än jag, monseigneur! Men man måste dock vänta på ett gynnsamt tillfälle och framför allt ej förlora modet.