glIiva någob SvVår; alla 1G4: f41 1 4: skulle gifvas af kejsaren sjolf, och om han samtyckte, skulle han genast åtfölja honom till denne. Saillard lemnade sitt samtycke och tor i ministerns vagn till Tuilerierna. Han infördes genast af en uppvaktande kammarherre i kejsarens kabinett. H. M:t, som tydligen väntade honom, var ensam och gick fram och tillbaka i rummet med händerna på ryggen, såsom hans onkel brukade göra, och såg orolig om icke något dyster ut. Efter en stunds tystnad sade H. M:t, att han önskade, det han måtte utan uppskot begifva sig till Mexico med ett budskap från honom till kejsar Maximilian. Han skulle säga denne, att han (Napoleon) nu uppfyllt alla de förpligtelser, som ålåge honom; att den mexicanska tronen, som rests genom den mexicanska nationens vilja, var eller borde vara tillräckligt befästad; att dess flender voro splittrade eller tillintetgjorda; och slutligen, att den tid nu var inne, då han måste lita på sina egna hjelpkällor, utan bistånd af en sransk här. Agenten försäkrade naturligtvis H. M:t, att han skulle efter bästa formåga utföra uppdraget, men förklarade vörd samligen, att det var något ovanligt att af sända någon i ett diplomatiskt uppdrag utan skrifna instruktioner eller åtminstone utan ett bref till den person till hvilken han sändes. Kejsaren anmärkte, att något dokument icke behöfdes; allt, hvad han hade att göra, var helt enkelt att för kejsar Maximilian redogöra för det samtal han nyss haft med honom, och detta skulle vara tillräckligt. Han anmärkte vidare, att han skulle begifva sig i väg genast, med nästa ångare. Saillard gick. Men förlägen öfver att resa utan instruktion, begal han sig till utrikesministeriet, omnämnde att han ej hade någon depesch från kejsaren och hoppades, att ministern skulle förse nonom med det bristande. Svaret var, att då H. M:t ansett det vara nog utan instruktion, kunde han icke lemna honom det begärda. Allt hvad han hade att göra var att lyda kejsarens betallning och för Maximilian upprepa det muntliga bud, H. M:t meddelat honom. Men ifrig efter att erhålla ett dokument af någon, säges hr Saillard hafva vändt sig till en annan person, hvilken, fastän icke medlem af kabinettet, är en högt uppsatt embetsman och eger stort inflytande vid det kejserliga hotvet. Då denne fick höra, att hvarken kejsaren eller ministern gifvit agenten skriftliga instruktioner, vägrade han att blanda sig deri. Saken kunde ej hjelpas. Saillard gjorde sina tillrustelser och for samma afton från Paris. Det är ej godt att säga, hvarför en gesandt skickades på detta sätt till Mexico, men Napoleon gör ingenting utan skäl; hvilka hans skäl i detta fall äro, känner endast hans sjelf. Jag är icke alldeles säker om, att kejsaren i sivt samtal med Saillard bestämt en viss tid för Mexicos utrymmande — men om han gjorde det, var sdenna tid d. 1 jan. 1867. Man torde med fog spörja, huru så myc ket kunnat dunsta ut af denna sak, som här meddelade notis angifver; men Napoleon har kanske äfven haft sina skäl, att låta allmänheten bli bekant med denna sändning, hvilken dock synes ha en för mystisk karakter att kunna hafva i allo tillgått så som här uppgifvits. Nu föreligger i deras helhet äfven den nordamerikanske statssekreteraren Sewards tvenne sista depescher till franske ministern i Washington, NMontholon, och amerikanske ministern i Paris Bigelow, rörande Frankrikes intervention i Mexico, och hafva denna lydelse: Mr Seward titl markis de Montholon. Statsdep., Washington d. 6 Dec. 1865. Sir! — Sedan jag underrättat presidenten om kejsarens äsigter angående de mexicanska angelägenheterna, hvilka ni meddelade mig d. 29 Okt. har jag nu äran underrätta er om denna regerings uppfattning rörande samma ämne. Jag anser mig dock böra förs! säga eder, att hvad jag har att meddela eder redan är mr Bigelow bekant med bemyndigande att upplysa hr Drouyn de Lhuys om detsamma. Hufvudinnehållet af kejsarens framställningar tyckes vara detta: — Att Frankrike är villigt att draga sig tillbaka från Mexico, så snart det kan; men ati det skulle vara för detsamma olämpligt, om det icke på förhand al Förenta Staterna erhölle försäkran om Jen vänlig eller fördragsam hållning mot den makt, som tillegnat sig en kejserlig form i Mexicos hufvudstad. Presidenten är tillfredsställd med den försäkran ni lemnat om kejsarens goda vilja. Men jag beklagar, att jag nödgas säga, att det vilkor kejsaren framställer synes alldeles outförbart. Det är visserligen sannt, att främmande armåers närvaro i ett närgränsande land icke kan under några omständigheter annat än förorsaka denna regering obehag och oro. Det förorsakar oss oangenäma utgifter, utan att tala om farorna för en sammanstötning. Icke desto mindre måste jag af hållningen i edert meddelande draga den slutsats, att den sornamsta orsaken till det missnöje, som råder inom Förenta Staterna med hänsyn till Mexico, icke fullt uppfattas af kejsarens regering. Förnäms a orsaken är ej den, att det finnes en främmande här i Mexico; ännu mindre härleder sig detta missnöje deraf, att denna utländska armå är fransk. Vi erkänna suveräna nationers rätt att påföra hvarandra krig, om de icke kränka vår rätt eller hota vår säkerhet eller vårt berättigade inflytande. Den verkliga orsaken till vårt nationala missnöje är, att den franska armå, som nu befinner sig i Mexico, gör intrång på en inhemsk republikansk styrelse derstädes, hvilken upprättats af d ss befolkning och med