— Emedan herr baronen, som i går 1å aftonen gick ut, ännu ej kommit tillbaka. — Äh verkligen! utropade de Puylaarens i tviflande ton. Behagar min herre sjelf öfvertyga sig derom? — Med dessa ord öppnade betjenten dörren till Renands rum och gick åt sidan för att låta de Puylaureus passera. — Det är jag, sade han, som är anställd såsom herr de Francheterres tjenare. Jag gick nyss in i rummet och fann ingen der. Ej ens hans säng har blifvit rörd under natten. De Puylaurens inträdde och försäkrade sig om sanningen häraf. Han gick derefter tillbaka och underrättade Gaston om att PR enaud var borta. — Aha! utbrast Gaston med ett ironiskt småleende, jag inser huru det är ... något kärleksäfventyr ee De Puylaurens skakade tviflande på hufvudet. — Du tror det ej? frågade hertigen. — Nej, ers höghet . Jag känner Renaud och . — B:hl! yttrade Gaston lättsinnigt, jag vädjar till herr de Valencs omdöme? Grefven satt i sammma vagn som hertigen. Han hade hört hela samtalet och blifvit ytterligt blek. — I sjelfva verket, stammade han i det han försökte småle, skulle det väl kunna hända ... (Forts.)