Renaud reste sig npy, betalade och gick. — Allt går efter vår önskan, mumlade dEsquilly i -in kamrats öra. Vi ha redan delat tusen pistoler som den förträfflige kardinalen gifv it oss och tvåhundra som I som vi fått af hertiginnan; jag hoppas att vi lätt skola ha saken afgjord med dender sängen, och hvad dender unge g8lopen beträffar som ännu en gång kastat sig i vår väg, så svär jag vid Gud att om han ej är klok . — Skola vi lugna honom för en id, om ej för alltid, tillade Boistordu skrattande. — Du sade det, Boistordu. Och denna gång ha vi tagit alla möjliga försigtighetsmått. De hästar jag valt äro unga och ha starka ben; de skola lätt kunna tilryggalägga tjugo lieus i en sträcka och vi komma sålunda snart i skydd mot alla efterspaningir. — Åh, hvad den saken beträffar så har ju kardinalen på förhand sagt oss att vi ej skola bli oroade? — Det är detsamma, genmälte dEsquilly, jag vill ej förlita mig derpå. — Och jag är utan fruktan, sade Boistordu. Tror du allvarsamt, att kardinalen, om han verkligen hade haft lust att gifva tusen pistoler till Landry, skulle ha uppdragit åt oss att lemna honom dem. — Hvarför ej? frågade Esquilly. Boistordu höjde på axlarne. — Emedan kardinalen mycket väl vet att vi skola behålla dem, och beviset derpå är att vi båda haft samma tanka. — Det är sannt, medgaf Esquilly slutligen, men han