Nu tvekade han ej mera. Sedan han länge öfvervägt för och emot, segrade hos honom det brinnande begäret att känna sin börd öfver den försigtighet som Blanches bref rådt honom iakttaga. Vid bestämd timma hade han passerat kajerna och begifvit sig in på en af de trånga gator, som leda till gatan S:t Antoine. I nattens dunkel urskiljde han obestämdt en mörk massa och hörde huru mot gatans stenläggning återljudade stampningar af otåliga hästar, då en grof röst hördes. — Hvem kommer der? skrek denna röst. Skulle det vara någon adelsman sökande efter ett värdshus? Vi skola följa eder, min herre. För min del har jag strupe som en saltad sill, och jag tycker mycket om vin. — Då det är godt! skyndade Renaud att tillägga i det han nalkades. — Seså, kom då fram, monseigneur! yttrade Boistordu, utan att ljuga får jag säga att vi ha väntat er en hel qvart. — Fyra hästar! sade Renaud utan att svara äfventyraren. Det är bra. En af er tager en häst och framåt! Boistordu och Esquilly, som hade goda skäl dertill, suto redan i sadeln på de hästar de valt för sin räkning. Hvad beträffade Renaud kastade han sig på en af de oupptagna hästarne.