har på samma gång rådt oss att fly, och jag skall nog akta mig för att sätta mig öfver hans råd. — Må så vara, men hvart skola vi taga vägen? — Vet jag väl det sjelf! — Man måste dock genast besluta sig. — Nåväl, vi skola bege oss till någon vacker stad i Touraine, vi skola der köpa oss mera passande kläder och göra ståtlig figur derstädes, tack vare vårt guld. Och hvem vet! Vi finna kanske der någon rik arftagerska, med hvilken vi kunna gifta oss. — Och hvars guld vi kunna dela... — Väl tänkt, Boistordu! Mod då! Jag tror att lyckan börjar småle mot oss. — Låtom oss derföre dricka ännu ett glas af detta förträffliga Anjonvin. — Nej, var god och tänk ej derpå hr fyllbullt. I dag behöfra vi allt vårt förstånd. Låt oss hemta luft och afsluta våra förberedelser för afresan. — Så kom då! svarade Boistordu mekaniskt. I sin ordning lemnade de krogen Puits dAmouroch gingo ut på den öde gatan. Renaud åter hade, lemnande gatan Saint Honore, begifvit sig till hertigen af Orleans, hans beskyddare, som behandlade honom med stor ynnest och hade gifvit honom hostad såsom en af officerarne vid hans hus. Sedan han der lagt i ordning alla sina papper, förvissade han sig om utt hans vapen voro klara och spännande på sig den värja som Gaston gifvit honom, begaf han sig till Rue SaintAntoine. l