Göteborgsposten – 29 januari 1866, sida 1

BASTARDEN) Af PAUL SAUNIER. När hon kom ut närmade han sig och fortfor med sin kurtis. Den afhördes med samma tystnad nu som förut. Susanna hade omsorgsfullt studerat den väg hon yandrat och anträdde återvägen utan att tveka. Gardisten som blifvit allt djerfvare tillfölje af den unga flickans tystnad och qvällens mörker fattade Susanna om lifvet och ville taga en kyss från henne. Plötsligt rullade han till marken efter erhållandet af en bland de kraftigaste örfilar som någonsin blifvit utdelade af en bourggonskas handMedan han helt bedöfvad efter slaget reste sig upp, sprang Susanna så fort hon förmådde och efter henne ljöd ett klingande skratt, hvilket i gardistens öron dock lät som ett grymt hån. När han kommit på benen igen, svor han vid Mars och Venus att han skulle ha upprättelse för denna förolämpning; han rusade efter Susanna, hvilken sprang temligen ilia, och uppnådde henne snart. Denna gång började Susanna ropa. Hon skrattade ej längre, hon var rädd. Utan att bry sig om kammarjungfruns förskräckelse tog gardisten henne i famnen. — Ändtligen! sade han skall jag ha min kyss! 4) Forts. fr. N:o 21.