Göteborgsposten – 26 januari 1866, sida 2

fande slottets domestiker, behöfver det knappast sägas att de vördnadsfullt åtlydde sin herrskarinnas minsta befallningar. Bland dem hade Susanna, Blanches kammarjungfru, ett stort försteg framför de öfriga i hennes ynnest. Hon var en rask flicka om tjugotvå års ålder, med lifliga ögon, intelligent ansigte, stark kroppskonstitution samt hyste för sin herrskarinna en tillgifvenhet som kunde bestå hvarje prof. Fast besluten att förbereda Renaud och bedja honom vara på sin vakt emot kardinalen, ville Blanche i ett bref gifva honom en varning, och det var åt Susanna hon gaf i uppdrag att tillställa honom detta bref. En svårighet härvidlag var att ingendera af dem visste hvar herr de Francheterre bodde; men Susanna lät ej en sådan småsak bekomma sig mycket. Hon gick ut, träffade en kunglig gardist, frågade honom om hans löjtnants adress, och som hon ej hittade i Paris, lät hon gardisten ledsaga sig ända till posten af det hus der Renaud bodde. Under vägen värdigades hon knappt lemna minsta uppmärksamhet åt hennes ledsagares militäriska artigheter, framlemnade sitt bref utan att säga ett ord och återvände för att redogöra för sin herrskarinna öfver resuitatet af den beskickning henne blifvit anförtrodd. Då Susanna lemnade Renauds boning, kom hon i en belägenhet som hon ej förutsett. Uppmuntrad af den tystnad kammarjungfrun iakttagit gentemot hans galanta fraser, hade gardisten stått qvar utanför porten, väntande på Susannas återkomst. (Forts.)