Göteborgsposten – 26 januari 1866, sida 1

—— — — —— — — — utan äfven om den verlds seder i hvilken hon oförutsedt blifvit inkastad. Likväl var denna tafatthet icke utan behag. Hennes naturliga behag, den mjuka böjningen på hennes hals, hennes fina och smidiga växt, hennes lätta och eleganta gång, alla dessa oskönjbara och obestämbara egenskaper, hvilkas sammanfattning utgöra qvinnan, talade till hennes fördel och tillvann henne allas beundran. Hennes oerfarenhet, understödd af de rika gåfvor af alla slag som naturen slösat på henne, skulle lätt ha besegrat den farligaste koketts konster. Männen äro så beskaffade, att de lättare hängifva sig åt en ung blygsam flickas öppenhet än åt alla en oförsynt mogen skönhets alla finesser. Också samlade sig genast på hofbalen en hop passionerade beundrare kring Blanche, lockade af hennes barnsliga förvåning vid åsynen af den lyx i juveler och toaletter som utbredde sig för hennes blick, bländade af hennes skönhet, ännu mera upphöjd af den oförklarliga friskhet som en lång vistelse på landet hade skänkt åt hennes kinder. Hon observerade knappt nog allt detta, så upptagen var hon af det nya skådespel hon hade framför sig. Men det som framför allt förvånade henne, det var att se Renaud göra en djup bugning för henne och derefter aflägsna sig utan att säga ett ord. Det föreföll henne så naturligt att den unga löjtnanten skulle, nu liksom fordom komma och sätta sig vid hennes sida och tala om sin kärlek, att hon gjorde en ofrivillig rörelse för att närma sig honom.