Denna omständighet taga emellertidöde danska hoforganerna till förevänning, att förorda personalunionen. Så yttrar t. ex. den rysktyska Kronen: Det är märkligt, att denna omständighet (begagnandet af ordet pant) ännu icke varit föremål för någon särskild diskussion i tidningarne, fastän den likväl helt säkert icke skall underlåta att väcka de främmande kabinetternas uppmärksamhet. Det är neml. första gången som preussiska regeringen, hållande sig till sina kronjuristers resolution, omtalar innehafvandet af hertigdömena endast såsom en pant. Vid alla föregående tillfällen har Preussen betecknat sig i förening med Österrike såsom egare och dervid stödt sig derpå, att kronjuristernas förklaring bevisat, att rätten till detta egande härflöt af den genom wienerfördraget d. 30 Okt. 1864 erhållna afträdelsen af danska konungens otvifvelaktiga arssrättigheter. Nu deremot tjenar kronjuristernas bevisföring endast till att erkäana, att det invid pantinnehafvarne finnes en pantegare, hvilken icke, såsom man i Tyskland förutsatt, skulle kunna vara någon annan än den, som panten med våld fräntagits. Preussen har genom denna förklaring gått långt tillbaka för annexionspolitiken. Hvar det vill stanna, eller hvilken väg det vill taga, kan icke utletas af trontalet; men detta tal antyder möjligheten af ett från annexionen mycket skiljdt afgörande (personalunionen). Kronens systerorgan, Gjörups veckoblad Enhver Sit, deremot säger med en öfverensstämmighet i tankegång, som antyder det hjertligaste goda förstånd: Nu kommer det an på att gissa till, hvad Preussen menar med sina berättigade fordringar. Man måste tänka sig, att trontalet på detta ställe (om panten4) icke allenast är bestämdt att höras af det preussiska folket, utan äfven af de utländska makterna. Ett par af fordringarne framgår af sjelfva trontalet: Preussen fordrar utförandet af den kanal, som skall förena Nordsjön med Östersjön, och denna fordran hänför det äfven under de tyskt-nationala intressena, och det fordrar en flottstation i Kiels hamn. Andra fordringar framställas icke i trontalet; men då det säges, att afgörandet skall tillfredställa Tysklands nationala intressen, och man vet, att Preussen bestämdt fasthåller vid, att Tysklands nationala intressen icke befrämjas derigenom, att nya Mellanstater upprättas, så ligger häri en fordran af Preussen på att sjelft få behålla hertigdömena. Men nu säges det åter, att Preussen vill behålla dem i pant, det vill således säga, att Preussen icke tror på ett varaktigt innehafvande. Men då Preussen hvarken vill sjelft behålla dem eller anser det vara i Tysklands nationala intresse att gifva augustenborgaren dem, till hvem kan det väl då gifva panten, om icke till konungen af Danmark? Konungen af Preussen och kronjuristerna säga ju, att hertigdömena 1863 tillföllo danske konungen genom lagligt arf. Vi stå således gentemot personalunionen. Något tyckes emellertid vara i görningen i afseende på denna så länge och så mycket omskrifna fråga. Köln. Zeit. förklarar sig neml. hafva från flera håll emottagit meddelanden, enligt hvilka man kan antaga, att Vestmakternas inblandning i trågan om Slesvigs slutliga öde mycket snart törestår, och den ministeriela Daily News säger: Rya konferenser förestå möjligen ang. Elbehertigdömena, i hvilka (konterenser) England icke skall kunna vägra att deltaga. Vi inskränka oss till att meddela dessa rykten utan andra kommentarier, än påpekandet af, hvart den danska hofcliquen vill föra det statsskepp, hvarpå gläcksborgaren sattes till styrman. Fimes korresp. i Spanien förklarar Prims upprorsförsök tillsvidare vara strandadt, och lägga vi härtill en vida senare uppgift, att Prim verkligen gått ötver portugisiska gränsen och der sträckt vapen, skulle vi således vara vid slutet af första akten af den intrigkomedi med tragiska pointer, för hvilken Spanien är skådeplatsen. Förutnämnde korresp. skrifver: eFrån allt hvad vi kunna finna af regeringens hållning råder föga tvffvel om, att icke gyllene bryggor skola byggas öfverallt å flyktingarnes väg, om dessa senare endast vilja begitva sig bort. Det har här (i Madrid) sagts, att marskal ODonnell sändt sin komplimang till m:me Prim och försäkrat henne, att om han finge tag i hennes man, skulle han till sin stora ledsnad bli nödsakad att skjuta honom, hvilka ord naturligen afsågo en varning, som skulle tillställas upprorsanföraren, så att han skulle taga sig till vara för att bli gripen. ODonnells regering kan ej heller önska, att i sina händer få en sådan man som Prim. Espartero sköt, ehuru icke utan stor motvilja, den olycklige Diego Leon år 1841 och har i denna dag skäl att ångra det såsom ett felsteg, värre än ett brott. Prims aträttande för högförräderi skulle under närvarande omständigheter vara ej mindre opopulärt. Skulle Prim taga sin tillflykt till Portugal, hvilket helt säkert skall tillåtas honom göra en at dagarne, skulle jäsningen i allas sinnen, hvilken redan betydligt lagt sig, snart alldeles upphöra. Spaniorerna såsom nation hoppas ej något af en revolution och hafva aldrig gjort försök med en sådan. Detta är leo FH manemAn anm n ftärnynrar i i i:i:i: i:i: ——Ij — — .......g Oe ee mo of mom fmoom km2z s gm oso MBLmLILsem ddeC t—