Från Utlandet. Det är komiskt att se huru enfaldigt de reaktionära organerna i Danmark blotta sina innersta tankar och derigenom äfven stadga det redan allmänna misstroendet mot den hofclique, som dessa organer anses representera, att den är beredd att tillochmed med glädje omfatta det ögonblick, då hertigdömenas förening med Danmark skall bli möjlig, äfven under vilkor af en personalunion med de mest tryckande och för Danmark samt danska nationaliteten helt säkert olyckligaste bestämmelser. I det trontal, hvarmed Bismarck å sin konungs vägnar öppnade preussiska kamrarne, tog han sig naturligtvis väl till vara för att kalla sig definitiv egare af Slesvig eller Holstsin, utan nämnde blott, att Preussen genom Slesvigs besättande och genom den i IIolstein vunna ställning verhållit en tillräcklig pant för att afgörandet endast skall ske på ett sätt, som skall tillfredsställa de tyska nationalintressena och Preussens berättigade fordringar, och att konungen är besluten, att under alla omständigheter sasthålla denna pant, tills det antydda målet ernåtts. Denna försigtighet, att kalla hertigdömenas ställning till Preussen en pant), härledde sig naturligen deraf, att Preussen inför det öfriga Europa ännu icke vågar föra ett annat språk. Det besitter i förening med Österrike hertigdömena endast provisoriskt. De europeiska makterna ha ej kunnat förmås ännu, att godkänna någon lösning som definitiv, och hafva högtidligt förklarat, tillochmed under klander af hela krigförandet mot Danmark, att de endast och tills vidare erkänna såsom provisoriskt det i hertigdömena nu rådande tillstånd. Trontalet kunde naturligtvis icke heller omnämna hertigdömena annorledes, än såsom en besittning tillsvidare, en pant för ett slutligt bestämdt egande.