Göteborgsposten – 24 januari 1866, sida 1

— ——————— — spela en för ordet underordnad roll. Hvad B. skrifvit, utan att dertill soga musik, skulle af andra kunnat skrifvas lika ora eller bättre. Först der han förenar ord med musik är B. lullt sig sjelf. Skalden sökte först sina melodier och sedan han funnit dem, qvällde dikten fram på deras vågor. Det var för B. en naturnödvändighet att dikta och dikten klädde sig således för honom nästan utan möda i ord. IIan improviserade visserligen, i egentlig mening, då hans älskade konung begärde det, eller vid andra tillfällen. Dylika tillfällen höra dock till undantagen, och man får ej tro, att alla hans sånger äro improvisationer utan föregående konception. På sin höjd har han under sina inspirationer fått motiver till en del af dem och sedermera utarbetat dem. Bevis derpå äro bland anrat de många rimmen på ett ord i hans sånger, af hvilka somliga komma så långt från de andra, att örat redan hunnit glömma dem. De ha således tillkommit för ögats skull och förutsätta bestämdt förarbete. De äro dock i en annan mening improvisationer. De äro foster af en mäktig inspiration, de äro skapade och ej gjorda. Tal. öfvergick derefter till B. som tonsättare. Han lånade ofta från kända melodier; ofta tog han en bit ur en melodi och en ur en annan. Ibland förvandlade han genom förändring af rythmen m. m. den till en annan melodi. I olikartade stycken och olika melodier återfinner man korta satser som likna hvarandra. Huru mycket eller huru litet han lånade, visst är att han så förvandlade musiken till sina stycken, att ingen kan misstaga sig på en Bellmansmelodi. Hans diktarkarakter var lyrisk, men han visar äfven här sin svenskhet: hans dikter äro lyriskt-episka. Han framställer sitt inre i objektivt åskådliga gestalter. Hans väsende var för rikt för att rymmas inom de trånga gränsorna af sitt eget väl och ve. Hans dikter erbjuda den sällsamma anblicken af en musikalisk verld med fullt åskådliga gestalter. Dessa egde sin egen moral. De ansågo ruset, kärleken, vagabondlifvet såsom det enda berättigade. Synd, last äro inom denna krets blott tomma ljud. B:s figurer gifva en i komisk mening ideel bild af det glada litvet. B. sjelf fann utan tvifvel behag deri, men öfver skildringen hvilar en fin ironi. Den är som en klar vattenspegel, i hvilken verkligheten återgifves, men bilderna äro uppochnedvända. Och öfver dessa bilder drager ett mörkt moln: det tillhör en högre verld. Det är detta moln som förvandlar det lustiga i hans skildringar till det sorglustiga. Heiberg var den förste som påvisade att blott den klass som B. valt till föremål tör sina skildringar, var den som kunde ge honom ett lämpligt ämne. De högre klasserna äro för reflekterande och allmogen för naiv tör att bli föremål för humoristisk behandling. Denna gräns skulle än ytterligare kunna sammanföras. Det var den klass, hvilken ligger emellan allmogen och det välmående borgartolket, som B. företrädesvis måste välja. Den hade ännu qvar tillräckligt natursinne och naivetet å ena sidan och tillräcklig reflektion å den andra, för att vara lämplig till hans hjeltar. Inom denna klass, som aldrig kunde få någon stadga och ständigt kastades emellan ytterligheter, med allt dess öfverdåd, borde det humoristiska medvetandet lättast kunna dyka upp. Den som bland Bellmans hjeltar står högst på samhällets trappa är också sjötullsbesökaren Nordström och intelligensen representeras af en försupen poet. Om de ur moralisk synpunkt äro vidriga, så äro de det ej ur humorns. Denna förtörnas ej, den sänker sig ned i gruset, likt den kristliga kär