Göteborgsposten – 23 januari 1866, sida 2

Landry lydde. Ludvig XIII följde med blicken förfalskarens penna. — Det är tydligt, sade han, efter att uppmärksamt ha jemnfört de bäda stilarne, att denne man är den verkligt brottslige. Men hvem af er har ledt hans hand? Sanningen, min Gud! Skall jag aldrig få veta sanningen? — Sire, svarade hertiginnan med lugn, oaktadt en liflig rodnad betäckte hennes kinder, antingen herr kardinalen eller jag talar osanning för ers majestät. Om ers majestät vore alldeles opartisk så tror jag ej att ers majestät ett enda ögonblick skulle vara i villrådighet mellan de försäkringar som gifvas af en herr Vignerot, en parveny som genom otacksamhet uppnått den ställning han nu innehar, och hedersordet af en Rohan, hvars familj gifvit Frankrike och dess konungar så många bevis på mod och loyalitet. — Hvad mig beträffar, sade Anna af Österrike, slutligen blandande sig i samtalet, så svär jag vid Kristus att jag mottagit detta bret från kardinalen. — Jag svär, tillade Marie de Rohan i samma högtidliga ton, att jag aldrig talat med denne usling och att det ej är på min befallning som han skrifvit detta bref. — Och jag, sade kardinalen med värdighet, skall aldrig profanera den heliga religionen hvars tjenare jag är genom en ogudaktig ed. Det bevis jag framlagt för ers majestät är tillräckligt och mer än tillräckligt att fritaga mig från ett sådant brott. Sedan lång tid tillbaka har jag väntat att få höra denna vidunderliga beskyllning framkastas emot mig; för längesedan har jag afslöjat denna