T —247 rwmwm — kunde locka honom ut. Man borde då bjuda honom på någon fin och eldig vinsort, af hvilken han drack några få glas. Att det någon gång hände att han ej räknade glasen, är lätt förklarligt, men i sådana ögonblick blef, såsom Atterbom säger, näktergalen i hans bröst stum. Den skald som diktat så som han skulle ej kunnat göra det om han sjeif varit lik de geetalter han framkallade. Bellman var emellertid uteslutande skald. Ilan nästan dugde ej till annat. Sällan har Norden frambragt en skald som varit det så uteslutande. Tegner har yttrat: ÅBgentligen lefde jag blott då jag qvad; så var det äfven med Bellman. Han sjöng likt sågeln på gren, derföre att det för honom var ett lifsvilkor att sjunga. Man berättar att han såg sömnig ut då han ej var inspirerad — ej underligt, ty han lefde då blottgett halft lif. Bellman var utrustad med det sinaste okönhetssinne, och hans stämning var glädjens. Verlden var också en skönhetens verld. OÖsverallt, hvar hans öga föll, såg han skönhet — antingen såsom oblandad eller såsom komisk. Han egde väl blick för lifvets brokiga virrvarr, för det fula såväl som för det sköna, men han mäktade le åt det fulas vanmakt. Han var häruti en verklig son af Norden. Dess natur ville en gång i ord utsjunga sin egen skönhet och hon skapade sig en stämmas i Carl Michael Bellman. Bellman saknade en god del af de egenskaper, hvilka föra en man framåt i litvet. Han var, såsom han sjelf skrifver, en herre af mycket liten djupsinnighet. Men han egde andra egenskaper, af hvilka man ej har så stort gagn här i verlden, och dit hörde hans goda bjerta och hjelpsamhet, hvilka egenskaper, som bekant, satte honom i många bryderier. Liksom det för öfrigt i hans yttre låg något fint och skyggt, så låg det äfven i hela hans väsende en dylik anstrykning. Tillochmed det slippriga visste han framställa på ett sält, som förtog det denna karakter. Han var hela sitt lit igenom ett barn, men ett barn begåtvadt med mannens verldsåskådning. Detta barnsliga lynne gjorde att han i allt såg ettdera något godt eller löjligt. Så uppfuttad stämmer hans personlighet ötverens med hans dikter. Han var naturens, glädjens och kärlekens sångare. Men hans glädje är ej oblandad, ty ötver densamma ligger tanken på dess törgänglighet. Huru herrlig än skapelsen ligger tramfor honom, så kastar dock hans sång, likt den svenska naturen, en blick bedjande om förskoning på den törgängelse den ser i vakgrunden. Med hans skaldskap för öfrigt står den religiösa känslan i nära samband. Detta är ej en inkonseqvens. Zions sånger äro sprungna ur hans innersta väsende. Alven de honom föregående humoristerna ha ej blott besjungit litvets sinnliga fröjder, de ha äfven haft sinne för det gudliga. Och klart är att om man ingenstädes manas mera än i norden att njuta af lifvets lycka, så påminnes man ingenstädes mera än här om dess korta varaktighet. Man tvingas dertöre att blicka upp till den makt, som står ötver förgängelsen. Medan emellertid Lucidor och Runius ena dagen sjöngo profana saker och den andra gudliga, så lågo bos B. de båda stämningarne mera åtskiljda, ehuru uppsattuingen at det gudomliga var kärnpunkten i hans väsende. Upptostrad i djupt kristlig anda, fick han deraf ett intryck, som ej utplånades. Hans första skaldeförsök voro också religiösa. Hans religion var ett slags blandning af naturreligion och bibelkristendom. I Zions sånger äro naturskildringarne så talrika, att de verka hämmande på ämnets utveckling, men man ser af dem skaldens lynne — å andra sidan andas i dessa sånger en stark känsla af alltings förgänglighet. Ingen skald har mera gripande än Bellman utsjungit motsatserna i svenska naturen och svenska lynnet, inga dikter ha bättre än hans återgifvit denna blandning afliflighet och dysterhet, som utmärker den nordiska andan, Men också lefde denna anda inom honom sjelf. Hans sång är en rik och tjusande vår med dess nordiska slagskuggor. Det är i hans sång den svenska naturen sjelt, som uttalar sin fröjd öfver sin tillvaro och klagar öfver dess korthet. Också är B. knappast begriplig, knappast njutbar för andra än svenskar. Detta har dock icke hindrat våra goda vänner tyskarne, som så gerna vilja dela med oss, att äfven vilja tillegna sig Bellman såsom tysk skald, hvarpå tal. anförde ett roande exempel. Men Bellman är ej blott nationalskald, han är egentligen lokalskald, hvars hela verld är Stockholm. För att förstå Bellman rätt, måste man känna Sveriges hufvudstad. Stockholmsnaturen är sjelf en potentiering af den svenska. Den atspeglar på en gång nordiskt armod och en rikedom som påminner om södern. De mörka gränserna bilda en bjert motsats till de många glada öppna platserna o. 6. v. Allt sammanlagdt skänker åt Stock: holm ett behag, som hufvudsakligen verkar