Göteborgsposten – 22 januari 1866, sida 1

Göteborg d. 22 Januari 1566. Eldsvåda. I natt omkring kl. 241 tillkännagåfvo de sedvanliga bullrande signalerna att eld utbrutit. Det befanns att branden, som starkt upplyste södra delen af himlahvalfvet, egde rum i Landalabergen der, såsom bekant, en mängd boningshus på senare tiden uppförts och hvarest ingen eldsvåda, så vidt man vet, hittills egt rum. Den, som nu timade, hade utbrutit i ett längst uppe på berget beläget hus, tillhörigt timmermannen A. Thorson och försäkradt i bolaget Skandia tör 1,500 rdr. I detta hus bodde flera hushåll, hvilka ej hade sin lösegendom assurerad. Från detsamma spridde sig elden till allvaktaren A. Sahlbergs bredvid belägna hus, hvilket äfvenledes nedbrann. Detta hus var försäkradt i Skandia för 500 rdr. I detsamma bodde endast ritaren J. O. Kindstedt. Nya Teatern. Gårdagens föreställning gats för en i det närmaste fullsatt salong. Efter Offenbachs operett Fortunios visa som gass i stället för Mozart och Schikaneder följde baletten dealet, hvari samtlige uppträdande skördade det rikligaste bifall. Vi återkomma i morgon till en närmare redogörelse för ofvannämnde balett, hvilken i afton åter uppföres. Offentliga föreläsningarne. Prof. Ljunggrens sjerde föreläsning, i Lördags, hölls för, om vi så få uttrycka oss, fullt hus. Nu som dltid följde dock härmed, trots den spända uppmärksamhet hvarmed det nu som alltid utomordentligt fängslande föredraget åhördes, en mängd störande ljud, såsom öppnande och tillslutande af dörrar m. m., hvilket åtminstone tör referenten gjorde det omöjligt att uppfatta åtskilligt af hvad tal. yttrade. Förra föreläsningen hade afslutats med Olof von Dalin. Till denne hade en dag inträdt en 19-ärig yngling, till hans bedömande tramlemnande en satir i den Dalinska smaken, Det innehöll en skildring från månen, beskrifvande samhället derstädes såsom en potentiering at alla möjliga dårskaper. Dalin gjorde i poemet blott en rättelse och denna förestafvad af försigtigheten: I stället för Skomakaren steg på predikstolen satte han ÅSkomakaren steg på litrostolen. — Den 19:årige ynglingen var den skald, hvars förebådare D. var och som snart skulle fördunkla sin läromälstare liksom han ännu inom sin diktsfer står ensam bland skalder — det var Carl Michael Bellman. Tal. framställde derefter i några korta drag skaldens lefnadsöden ända tills den gripande slutscenen i hans lif, då han, kallande tillsammans sina vänner, på det de ännu en gång skulle få höra Bellman, sjöng för dem jen hel natt och då de bådo honom skona Big sjelf, yttrade: ÅLåtom oss dö såsom vi lefvat