Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 2

terat honom i etikettens lagar. Af honom hade han hört att grefve de Valencå, fader till den han älskade, stod mycket väl vid hofvet, var nådigt emottagen af honungen, mycket värderad af kardinalen, men för öfrigt egoistisk, fåtäng, envis och mycket uppblåst öfver sin zamla adel. Detta föga smickrande porträtt hade på Renauds ansigte framkallat en betydelsefull grimas, utan att dock beröfva honom hans hopp. Förtviflar man väl nagonsin vid tjugofem är? Och dessutom hade ju hans ontree gjort något buller af sig. Hans plan var uppgjord och inskränkte sig till något mycket enkelt. Till hvad pris som helst måste han vinna grefve de Valencs gunst. Af första intrycket berodde kanhända framtiden. Detta efterlängtade tillfälle skulle utan tvifvel snart erbjuda sig. Inom tvenne dagar var det fest och bal på hofvet. Ingen fick uteblifva från densamma. Renaud skulle naturligtvis också infinna sig och räknade på att nu finna det tillfälle han eftersträfvat. Han hade beställt fina kläder, ty så hade Gaston, som bestred kostnaderna derför, velat hafva det, alldenstund han önskade att hans skyddsling skulle göra honom heder. För hans önskan i i detta fallet hade den unge gardeslöjtnantens fåfänga utan alltför mycket motstånd gifvit vika. Han var lycklig och stolt öfver att få visa sig i sin lysande uniform. Den efterlängtade dagen randades slutligen. Då Renaud såg sig i spegeln erfor han en rörelse af rättmätig stolthet och beklagade blott att Blanche icke var i Paris för att deltaga i hans glädje.