Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 2

Fran Utlandet. Italien har lidit en stor förlust: Massimo Areglio är död. Han afled i Turin d. 15 d:s 1. 5 på morgonen. Man hade i flera veckor arit förberedd på detta dödsbudskap, men et har likväl gripit djupt. Han var bland le första grundläggarne af Italiens enhet, af n ädel nationalitets pånyttfödelse och ett öryngradt italienskt konstlif. Vi skola här i Gågra korta drag utkasta en nekrologisk bild äf hans lif och verksamhet i tiden: Massimo Taxarelli, marchese dAzeglio, . d. sardinsk minister, född i Turin år 1801, har såsom skriftställare, konstnär och statsman förvärfvat sig rätt till anspråk på sina landsmäns djupa aktning. Redan i sin tidiga ungdom kom han i kollision med kyrkan, i det han, knappast 14 år gammal, kastade sin öfver måttan stränge lärare, en prest, på dörren och derför blef bannlyst. Först efter lång botötning blef han återupptagen i kyrkans och sin familjs sköte. Hans far, som var sardinsk general, bestämde honom för den militära banan, men tog honom först med till Rom, dit han begaf sig såsom sändebud för hofvet i Turin, och der emottog sonen intryck, hvilka örde honom på andra banor. Musik och målning lockade honom framför allt annat, och astän han, lydig sina föräldrars önskan, ingick såsom officer vid ett piemontesiskt kavalleriregemente, förmådde likväl hans varma böner i förening med en sjukdom, som han ådragit sig genom för ansträngdt arbete, hans far, att efter någon tid tillåta honom helt och hå.let egna sig åt konsten. Den unge dAzeglio begaf sig nu till Rom och qvarstannade der från år 1821 till 1829. Hans hufvudfack var landskapsmålning, hvari han var serdeles verksam. Efter sin fars död begaf sig dAzeglio 1829 till Milano och blef der bekant med Manzoni, med hvars dotter han gifte sig och hvars inflytande dret honom till litterär verksamhet. Han skref med längre mellanrum (1833 och 1841) tvenne historiska romaner Ettore Fieramosca och Nicolade Lappi, hvilka innehöllo programmet för hans politiska åskådning och äfven helsades af hela Ifalien med hänförelse såsom politisk demonstration. I dem uttalar sig i historisk omklädnad sen varm fosterlandskärlek och längtan efter Italiens oberoende, men jemväl den förnekelse af alla revolutoinära sträfvänden, som betecknat hela hans politiska vädjobana. Från den